Lars Noréns pjäs Krig, här under titeln War och regisserad av svenskfödde Anders Cato på Rattlestick Playwrights Theatre i Greenwich Village, undersöker en fattig kämpade familj vid tidpunkten för familjefaderns hemkomst från kriget.
Men internationellt orienterade teaterbesökare som hetsat upp sig över att en betydelsefull svensk pjäsförfattare representeras i stan gör bäst i att lägga band på sin entusiasm. Det är nämligen svårt att uttyda något av Noréns erkända briljans i Rattlesticks produktion. Prestationerna är genomgående låga och det finns inte ett uns trovärdighet i någon av relationerna.
Ett belysande exempel: när de plågade familjemedlemmarna erkänner för den nyss återvända fadern (Laith Nakli) att de tvingades äta upp hunden för att överleva så skrattar publiken. Jag tvivlar på att det är den effekt som Norén avsett.
Cato har svept in stämningen i en filt av depression. Och visst, det är så bomber, våldtäkter och mord påverkar ett hem. Men han har missat den enskilt största aspekten av Noréns budskap: de här människorna vill fortfarande leva. Hur frustrerade de än må vara utgör de beviset på miraklet med människans strävan, med fenomenet hopp.
Denna ensemble, däremot, är hopplöst förlorad. Trots att det är ett par kvällar efter premiären snubblar de fortfarande på varandras repliker, och lyckas inte bygga någon båge i Noréns drama.
Flora Diaz som dottern Semira har stark energi men framstår ofta som alldeles för smart för en tolvåring, särskilt en som inte lär ha haft förmånen att plocka upp trendig ungdomsattityd från tv-program som Gilmore Girls. Stackars Laith Nakli, som fadern som nyss blivit blind, stapplar omkring som om han hade fått sig en eller två shots Becherovka för mycket (eller Tej om det är Afrika vi befinner oss i, vem vet).
Det enda undantaget i den här olyckliga kvintetten är Alok Tewari som spelar Ivan. Hans få scener är välkomna andrum – han är den ende som menar vad han säger.
Ett problem som man möjligen kan skylla på Norén för är bristen på angivelser om exakt tid och plats för pjäsen. För en amerikansk publik, medveten om vårt lands aktuella militära aktioner i Mellanöstern, skulle en antydan om land och tidsera antagligen få det att rycka lite mer i känslosträngarna. Istället får vi en generell varning för ödeläggelsen och efterverkningarna av ett krig, men utan personliga ingångar. Och Catos val att rollbesätta familjen med både anglo- och afroamerikanska skådespelare ökar bara förvirringen.
Familjemedlemmarna ser verkligen utfattiga ut, ett resultat av Meghan E. Healeys kostymarbete. Det smarta draget att klä en tjej i en gammal Musse Pigg-tröja kan nog sticka lite i ögonen på en eller annan analytiskt lagd kapitalist. Tyvärr är det i så fall det enda med den här uppsättningen som gör det.
Loading ...
