Niaho! Du hjälpa mig? på Gävle Folkteater

Den ene (Bai Tao) vill ta en stol och sätta sig, den andre (Tomas Lindberg) hävdar att stolarna är en installation. Det mynnar ut i att Bai Tao organiserar kollektiv stolutbärning och publiken sätter sig.
   Lokalen (scenbild och kostym av Ida Björs) föreställer en stökig klubbmiljö. Instrument står uppställda på ett podium, konst och prylar finns lite överallt. Här ska bli diktuppläsning. Den fantastiska Grace (Alexandra Zetterberg), direkt från 1950-talet i dräkt, boa, pumps och hatt, ska framföra dikter av Sylvia Plath. Hon är hysteriskt rolig, tvingar männen att sätta sig i ett hörn, talar med sin icke närvarande far, börjar gråta och tröstar sig genom att prata med sin rävboa.
   Men det blir ingen diktuppläsning, för det kommer ett brev från förlaget som har upphovsrätten. De säger nej. Det är alldeles sant och tur för Folkteatern. I stället uppträder en inkarnation av Sylvia Plath (Anna Andersson). Hon besegrar mannens älskarinna i en strid med svärd och käpp, till ackompanjemang av vrålande fiol (Görgen Antonsson) och gitarr (Tomas Lindberg). Men över Eros kan hon inte vinna utan lämnas ensam med två barn, oförmögen att kommunicera sin smärta till någon annan människa.
   Skådespelarna tränger in i Sylvia Plaths liv och konst och gestaltar vad de ser med en överraskande omedelbarhet. Det är nära, enkelt och slutar med en diskussion om självmord och vad som är viktigt i livet. Bai Tao berättar om hur människor misshandlades och förnedrades under kulturrevolutionen i Kina och att många tog sina liv. Avgörande för om de skulle orka leva var om de hade någon hemma som älskade dem.
   Föreställningen är varm, vacker, poetisk, improviserad och helt underbar.