Filmridån går upp…och strax är det dags för nästa ridå att glida isär – denna gång på filmduken. Moulin Rouge är en filmmusikal med många teatrala förtecken.
Kurtisanen Satine, varietéscenens egen lilla diamant, bär på drömmar om att bli en ”riktig” aktris, utspelet är stort liksom på teatern och som ett ackompanjemang till filmens kärlekshistoria med stort K sysslar huvudpersonerna med att snickra ihop en teaterpjäs som har uppenbara likheter med själva livet.
Showen måste gå vidare
Det är en show, som med teaterdirektörens egna ord ”must go on”, trots alla sjukdomar och olyckor som inträffar på vägen.
Satine själv, alias den australiensiska rödluvan Nicole Kidman (senast känd från Eyes wide shut), har fått män både i Londons West End och på New Yorks Broadway att dregla då hon i dessa teatermetropoler har spelat kvinnan i David Hares pjäs The blue room. ”Scenisk viagra” skrev Daily Telegraphs utsände efter Londonpremiären och blev så till sig av hennes utspel att han själv liknade sin recension vid ett läsarbrev i Penthouse. (Pjäsen gick under förra säsongen på Elverket – då med titeln Tio exempel på kärlek och med Angela Kovács och Shanti Roney i de två rollerna.)
Regissör med teateranknytning
Satines älskade Christian, skotske Ewan McGregor (från bland annat Trainspotting), är också en van scenaktör, liksom filmens övriga skådespelare. Även den australiensiske regissören Baz Luhrmann har hostat rejält med teaterdamm genom tiderna 1990 iscensatte han exempelvis Puccinis La Bohème på Sydneyoperan. Och precis som den svenske opera- och teaterregissören Wilhelm Carlsson, för närvarande aktuell med Bohème på Stockholmsoperan, valde han att flytta fram handlingen rejält i tiden – i Luhrmanns fall till 1950-talet.
Som Studio 54
Moulin Rouge liknar ingen annan film. Nattklubben i Paris är ett sprakande festpalats, ett Studio 54, där de rika roar sig på de fattigas bekostnad. Kameran virvlar fram i samma takt som cancan-dansarna och klipptempot går bitvis att jämföra med det i MTV. Musikmässigt bjuder Moulin Rouge på allt ifrån Offenbach till Nirvana via Beatles och Madonna – allt på temat kärlek förstås. Och givetvis går ridån inte ned igen förrän publiken har fått sin beskärda del av både skratt, verklighetsflykt och tårar.
Loading ...
