Niklas Brunius avled på midsommardagen, 62 år gammal, efter en tids sjukdom. Hans närmaste är hustrun Hildur, barnen Hanna, Gudrun och Björn samt systern Pauline.
Att Niklas Brunius skulle ägna sitt liv åt scenkonsten stod klart för honom redan under skoltiden. Redan innan han började sina universitetsstudier vikarierade han som presskommissarie på Operan 1955-56.
Efter erlagd fil.kand i litteratur- och teaterhistoria knöts han 1963 till Dramaten för att under teaterchefen svara för pjäsläsning och repertoarplanering. Han var även redaktör för teaterns programhäften som under hans ledning utvecklades och väckte uppmärksamhet för det omfattande och berikande innehållet.
Under sin tid på Dramaten regisserade Niklas Brunius några uppsättningar, men trots positivt gensvar fann han att han trivdes bättre i rollen som dramaturg.
1968-71 var Niklas Brunius rektor för scenskolan i Stockholm. I samarbete med östtyska scenskolan i Berlin införde han en ny pedagogik, som blev omstridd, men som senare visade sig mycket kreativ.
1973 började han på Riksteatern för att i första hand arbeta med studiematerial och teater för barn och ungdom. Seminarieverksamheten på Riksteatern växte fram under denna tid, då han också i samarbete med Amatörteaterns Riksförbund var lärare i analys och gestaltning vid otaliga sommarkurser i Sverige, Norge och Danmark.
Under ett år i slutet av 1970-talet var Niklas Brunius tjänstledig för att vikariera som verksamhetsledare för teaterutbildningen på Dramatiska Institutet i Stockholm. Därefter följde några år som dramaturg på Unga Riks med ett intensivt och nära samarbete med framför allt unga dramatiker.
Som chef och konstnärlig ledare för Unga Riks under åren 1983-87 befäste han teaterns position som nyskapande inom barn-och ungdomsteatern.
Efter tjänstledighet 1988-92 då han innehade en tjänst som lektor i dramaturgi på Dramatiska Institutet i Stockholm blev Niklas Brunius ansvarig för Riksteaterns dramaturgiat med inriktning på vuxenproduktionen.
1997–1999 var han konstnärlig ledare för Riksteaterns produktion för den vuxna publiken, dvs Riks Drama och Riks Gästspel. Under denna period ökade teaterns publiksiffror avsevärt, ett resultat av hans lyhördhet för publikens önskemål utan att för den skull göra avkall på den konstnärliga friheten och kvalitén.
Loading ...
