Att kliva in i Yurtan, som denna dag står uppställd i en sal på Musikmuséet i Stockholm, är en smått magisk upplevelse, en verklighetsflykt, ett sådant äventyr som en vuxen sällan släpper in i sin realitetsbaserade vardag. På låga bänkar är det lätt att sjunka in i barndomens lika drömmande som klarsynta fantasivärld, gungas av folkmusiken, smeksamt framförd av Jonas Brandin på (bland annat) fiol och Oskar Reuter på mandola, gripas av värmen i ljussättningen, vila ögonen i jordiga färger i Inger Hallström Stinnerboms kostym, där en mor kan förvandlas till en gås med några bara lätta justeringar i klädedräkten.
Men vad är det jag skriver – jag gillar ju experiment och postdramatik, teater som bryter fjärde väggen och ruskar om. Inte kan väl berättelsen om Nils Holgersson, traditionellt framförd som musikalisk berättarteater vara något för mig? Eller kan den det?
Jo, det kan den nog. För när Tomas Åhnstrands nyfiket pojkaktiga Nils Holgersson med dansande ben och röda skosnören möter en bedårande tafatt Mårten Gås i Jakob Fahlstedts fjäderklädda gestalt och ger sig av på en resa över Sverige är jag med dem på varje vingslag på färden. När Adriana Savins bestämt fräsande Akka från Kebnekaise med följe (Jonas Brandin och Oskar Reuter) sätter upp villkoren för fortsatt resa begriper jag något om hierarkiers väldiga krafter och perspektiv.
Selma Lagerlöfs mäktiga berättelse i Jakob Hultcrantz Hanssons regi skildrar en yttre färd lika mycket som en inre resa i känslolivets och samexistensens oändliga vindlingar. Den rör vid livsvillkor, som kan vara sig lika, vare sig man är människa, pyssling eller gås.
Loading ...
