Att det är 200 år sedan HC Andersen föddes har de senaste månaderna varit svårt att undgå. Inte heller 6-10-åringarna i publiken har missat det. Svinaherden handlar om en prins som vill gifta sig med en sur prinsessa. Hon avvisar honom trots att han ger henne en fantastisk näktergal och en underbar ros. Eller kanske just därför, för naturliga föremål faller inte sessan på läppen. När samme prins tar plats som slottets svinaherde förhandlar han sig till pussar av prinsessan i utbyte mot de magiska konstgjorda föremål han tillverkar. Pappa kejsaren ser dem kyssas och förvisar dottern ur sitt rike. Men det lyckliga slutet lyser med sin frånvaro: Ensam och fördriven prinsessa ångrar sig medan prinsen får sin hämnd.
Sens moralen är väl att man som prinsessa ska vara snäll och gifta sig med den som ger en fina naturliga gåvor, men just här känns tidsavståndet till den gode HC:s födelse av: den sura prinsessans valmöjligheter är väldigt begränsade. Gifta sig med snälla tråkprinsen eller pussa svinaherden som betalning och därpå bli fördriven. Å andra sidan är det befriande att ett lyckligt giftermål inte klistras på i slutet. Den valda lösningen med lyckligt extraslut i form av mimisk dans skild från handlingen är dock mest förvirrande.
Svinaherden berättas i ett snabbt tempo, det är uppfriskande men kräver också ett väloljat maskineri som ibland tyvärr hasplar lite. Positivt i Svinaherden är metaleken med sago- teater- och operakonventioner: som när prinsen drar ut på en ton i en evighet till dess att pianisten säger ifrån. Och den lekfullhet det väcker hos den unga publiken; ”sången” i foajén efter föreställningens slut är öronbedövande, i dess mitt tömmer en liten kille i röd tröja sina lungor mot taket med handen höjd i en operagest.
Loading ...
