Klockan 13 i eftermiddag steg Horace Engdahl traditionsenligt ut genom dörrarna till Börshusets mötessal för att leverera Svenska Akademiens beslut om det 104:e Nobelpriset i litteratur.
”För hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”, lyder motiveringen.
Åtta år sedan sist
Elfriede Jelinek, född 1946, är den första kvinnliga litteraturpristagaren på åtta år.
En av hennes mest kända romaner är den delvis självbiografiska Pianolärarinnan, som den prisbelönade filmen Pianisten(Michael Haneke, 2001) bygger på.
Men Elfriede Jelinek är även internationellt uppmärksammad som dramatiker. I våras spelades hennes pjäs Bambiland, om Irakkriget, på Teater Tribunalen och så sent som i september hade Teater Galeasen premiär på Prinsessdramer, fem korta pjäser om kvinnliga identifikationsobjekt, i Richard Günthers regi.
– Vi är förstås både glada och stolta, men inte tagna på sängen. Vi har fått vissa indikationer på att det skulle bli Jelinek och faktum är att jag drömde om det i natt, avslöjar Galeasens producent Maria Morberg som förstås hoppas på publikrusning till höstens resterande föreställningar av redan kritikerhyllade Prinsessdramer.
Musikaliskt skolad
Elfriede Jelinek är en djupt kontroversiell författare och debattör som också är musikaliskt skolad (hon har avlagt organistexamen vid konservatoriet i Wien), vilket kan märkas i hennes dramatiska stil – ett frenetiskt ordflöde med säregen rytmisering.
År 1998 tilldelades Jelinek Büchnerpriset – den förnämsta tyska litterära utmärkelsen. I juni i år tilldelades hon Stig Dagerman-priset i Älvkarleby, men närvarade inte själv.
Loading ...
