Med svenska regissörer, jätteuppsättningar av såväl Astrid Lindgren som Selma Lagerlöf samt kritikerhyllade uppsättningar av nyare svensk dramatik är det kanske inte så konstigt Det Norske Teatret fått detta smeknamn. Men Vidar Sandem själv, som förvisso erkänner att han har ett väldigt starkt förhållande till svensk teater vill helst se Det Norske Teatret som en plats för ny dramatik från hela Norden och Europa.
Teatern som uteslutande spelar på nynorsk har alltid haft en särställning när det gäller nydaningar av ung eller experimentell natur, även om Vidar nu med spänning ser fram emot konkurrensen från Nationaltheatret, Norges motsvarighet till Dramaten, i och med dess nye unge chef, regissören Erik Stubø.
Ett ansvar att utveckla traditionen
I Norge sätter friteatrarna upp väldigt lite traditionell dramatik. De ägnar sig istället åt mer alternativ och performanceartad scenkonst. Vilket är en ständig källa till konflikt och något som gjort att instutitionsteatrarna i högre grad har ett ansvar för att driva utvecklingen framåt inom traditionell teater. På gott och ont.
Varför det blivit så här har Vidar Sandem ingen riktig förklaring till och han jämför med Sverige där ju flertalet av friteatrarna spelar ”vanlig” teater och faktiskt tar ett stort ansvar för unga dramtiker och ny dramatik. Kanske kan det här vara en av orsakerna till att Norge, Jon Fosse undantaget, just nu inte har så många stora samtidsdramatiker.
Just nu arbetar Det Norske Teatret på att själva förhoppningsvis driva utvecklingen framåt genom att knyta intressanta norska författare till sig och försöka entusiasmera dem till att skriva dramatik. Det råder nämligen ingen brist på intressanta författare i Norge i dag. Snarare tvärt om! I längden kommer detta förhoppningsvis leda till en hel del nyskrivna pjäser. Under sin tid som teaterchef har Vidar Sandem också sett en markant tillströmning av den unga publiken.
– Det är främst moderniseringar av klassiker som appellerar till de unga, som vårens Romeo och Julia eller fjolårets Kejsaren av Portugalien, säger han.
“Som om Madonna var på besök”
När jag nu träffar Vidar Sandem ute på Riksteatern i Hallunda utanför Stockholm, är det i samband med ett gästspel av Lars Noréns November som gick upp på Det norske Teatret den 18 januari i år. Ett uruppförande i regi av Norén själv med skådespelarna Bjørn Floberg, Britt Langlie, Kirsti Stubø och Ole J. Skjeldbred-Knudsen.
November är en del i vårens projekt att visa nordisk samtidsdramatik. Tanken var att visa tre uruppföranden av de tre centrala samtidsdramatikerna i Norge, Sverige och Danmark. Nu var det bara Lars Norén och Jon Fosse som hade möjlighet att komma med något nyskrivet, så av det danska stjärnskottet Line Knutzon valde man i stället att sätta upp succépjäsen Snart kommer tiden från 1999.
Men två av tre önskade uruppföranden kan knappast karakteriseras som illa. Att sedan Norén tackade ja till att själv regissera sitt stycke är något Vidar Sandem är extra glad åt, och berättar att han med dessa tre fått i hop något av en drömrepertoar.
– Lars Norén är väldigt uppskattad i Norge, säger Vidar och berättar om det fullständiga kaos som rådde på presskonferensen inför November.
– Det var som om Madonna var på besök.
“November inte färdigspelad”
Och Det Norske Teatret har under en tid legat Norén varmt om hjärtat, något som huvudsakligen beror på hans goda relation till dramaturgen Cecilia Ölvecky som arbetar för dem.
Det här är första gången Lars Norén själv sätter upp en pjäs utanför Sverige, och ska vi förstå Vidar Sandem rätt så blir det kanske heller inte den sista. På Det Norske Teatret i alla fall.
– Du förstår, skådespelarna älskar honom, de bara älskar honom, säger Sandem.
– Svensk teater står väldigt stark idag, berättar han vidare. Och Lars Norén är ju den största samtidsdramatikern vi har i Norden.
November har varit en publik- och kritikersuccé och kommer att sättas upp igen.
– Den är inte på något vis färdigspelad, säger Vidar.
Fosse står på tur
Översättningen av November har gjorts av Jon Fosse, som i Europa är den mest spelade norska dramatikern sedan Ibsen. Hans beställningsverk Vakkert, går som sista del i projektet upp den 23 mars. Här låter Fosse Han, Hon och Dottern resa på semester till svärmor som bor vid fjorden. Men under den vackra sommaridyllen ligger en stämning av uppbrott.
Alla tre pjäserna i projektet rör sig på något sätt kring samma tema: om, tid, vad tid är och familjekonstellationer. Något som faktiskt bara är en slump.
– Vi har inte uttryckt några som helst tematiska önskemål, säger Vidar Sandem.
Snart svenskt igen
Någon direkt fortsättning på just det här projektet har Vidar och Det Norske Teatret inte tänkt sig. Han tänker dock fortsätta att sätta upp nordisk samtidsdramatik, och helst med en eller ett par urpremiärer per säsong. Och redan i höst är det dags för svenskt på Det Norske Teatret igen – Agneta Pleijels Standard Selection.
Man kan dock inte på något sätt påstå att vi svenskar återgäldar det norska intresset särskilt väl. Norska kulturyttringar har en mycket marginell roll i Sverige, vilket i värsta fall kan kallas uselt. Som ett exempel kan nämnas att Jon Fosse som spelas på 90 platser runt om i världen endast satts upp på tre teatrar i Sverige och att ett gästspel med det nya stycket Vakkert inte ens är någon självklarhet. Så vill man se den får man resa till Oslo i vår.
Loading ...
