Lilla Hotellet går mot konkurs. Denna dag är det stängt för inventering, och i köket drabbar familjen samman. I originalmanuset till Lars Noréns genombrottspjäs från 1982 är pappan alkoholiserad. Men regissören Rasmus Lindberg, med maestro Noréns tillstånd, har gjort om upplägget.
Sönerna har blivit döttrar och nu är det modern som skåpsuper. Äldsta dottern lever med hatet som hjälp, medan 16-åriga Sara med sitt bulemiska beteende tappar greppet. I bakgrunden finns även Caryl Chessman som sitter på death row i San Quentin. Men nu är alltså hotellköket dödscell, och gaskammare – då ett ihärdigt kedjerökande ständigt pågår.
Den här versionen av pjäsen är förbryllande. Könsbytena fungerar men ger egentligen ingen vidare förklaring. Skåpsupande damer är inget en publik anno 2011 har sett för lite av. Och i alla tidigare tolkningar jag sett av denna pjäs har det kokat infernaliskt under ytan. En utdragen kirurgi ska sedan, utan bedövning, karva fram katharsis. Men efter en timme börjar jag undra om jag kommit in i rätt salong.
Visst finns läsarten där – att familjen är en dödsfarlig konstruktion, och smygsupandet kan söndra något så vansinnigt. Men det är som om regissören drabbats av nycker: ”Ge publiken … ett sångnummer!” Och leken med illusionsbrott fortsätter. Skådespelarna börjar ”som sig själva”, och hoppar in och ut ur rollerna. Scenmästaren går också in i skådespelet för att flytta på möbler. En av skådespelarna säger att ”om 42 minuter är det paus, men nu fortsätter vi”. Ensemblen påpekar noga – av hänsyn till astmatiker och andra rökhatare – att det bara är elektriska på-låtsas-cigaretter.
Ja, just! Rök, men bara på låtsas. I den tankeloopen fastnar jag och lyckas aldrig ta fimpandet på allvar. De brechtianska illusionsdödarna – Bertolt Brecht skrev ju manifest med illusionsbrottet som fanbärare och lät gärna en skådespelare brista ut i sång lite plötsligt – håller publiken på armlängds avstånd.
Att i en pjäs med en så tät realism välja att hålla det realistiska på distans? För nu går sceneri och skådespeleri i motsatt riktning. Det helhjärtade agerandet från skådespelarna borde kunna komma ännu mer till sin rätt – när könsorden och sarkasmerna centrifugeras på scengolvet.
Loading ...
