Norén, Nyqvist och Primo Levi

En ensam man mitt i rummet talar, sakligt och kristallklart. Han säger:
– Pannwitz är lång, mager och blond; han har sådana ögon, sådant hår och sådan näsa som alla tyskar ska ha och fruktansvärd sitter han där bakom ett tungt skrivbord. Jag, Häftling 174 517, står i hans arbetsrum, som är ett riktigt arbetsrum, glänsande rent och snyggt, och det känns som om jag lämnade en smutsfläck efter mig varhelst jag sätter min fot… (Citat ur kapitlet Kemiförhöret).

Den ensamme skådespelaren
Han står helt stilla genom nästan hela repetitionsarbetet, balanserandes på en rektangulär platta, mitt på det lutande, slitna brädgolvet. Som om han på det sättet också lättare hittar balansen i den text som han gestaltar med nästan hypnotisk frenesi. En outhärdlig text som ändå lyckas vara full med en slags ironisk humor. Precis samma kombination av diametralt motsatta beståndsdelar som Lars Norén har byggt sina senare pjäser som Personkrets 3:1 och Skuggpojkarna av. Man förstår att Primo Levis distanserat sakliga, och på samma gång mänskliga sätt, att beskriva det ofattbara, tiden i förintelselägret Buna, måste ha attraherat Lars Norén till en dramatisering av texten när Michael Nyqvist en dag kom och föreslog att han skulle framföra den som en monolog.

Fruktansvärd eller…
Lars Noréns omisskännliga profil. Den syns väl då han står upp genom nästa hela repetitionsarbetet som en slags ”coach” till Michael snarare än en regisssör i ett förhållande till en skådespelare. Som om det här mer rörde sig om en boxningsmatch. När han ska ge en regianvisning smyger han upp helt nära inpå Michael och ger lågmält förslag på hur just den eller den repliken ska intoneras för att försvinna lika snabbt från scenen, in i skuggan.

Allt som oftast avbryts repetitionen av en fråga ställd till Laura Petri-Schwarz, den italienska kvinna som är inkallad för att ord för ord jämföra den svenska översättningen med den svenska.
– Fruktansvärd. Står det verkligen fruktansvärd? Lars Norén vänder sig ömsom till sufflösen Maud Forsman, ömsom till Laura för att varsamt tolka de olika effekter orden kan generera i på olika språk och som åskådare inser man snabbt att detta är arbete på en hög, professionell nivå som i sina beståndsdelar kanske bara till fullo kan synas när man närvarar vid just en repetition. Hur varje ord ifrågasätts, vänds och vrids på under lupp för att slutligen få kött och blod på scenen.
Och i nästa ögonblick är han inte ”coachen” längre, utan snarare dirigenten som med händerna känner in ordens rytm samtidigt som han rör sig fram och tillbaka framför scengolvet.

Att återge det ofattbara
– Hjälp! Det det känns som om jag ska simma över Atlanten, men bara har kommit till Tjörn! Utbrister en uppbragd Nyqvist efter en tuff scen och ställer sig ett par minuter på huvudet för att få cirkulation i kroppen..
– Nej. lite längre har du allt kommit. åtminstone till Fyn, uppmuntrar Norén.
Han är ganska uppmuntrande som regissör. Håller inte inne på berömmet men är för den skull inte falsk när det går snett:
– Vänta lite Michael. Hur sade du egentligen det där? Jag tycker inte att du ska säga det så allvarligt, det behöver inte vara så allvarligt…

Att se och höra Michael Nyqvist framföra denna, kanske den allra starkaste insiderskildring av livet – eller frånvaron av livet – innanför ett förintelselägers stängsel, är som ett slag rakt i solar plexus. Ändå tvivlar Michael hela tiden själv på sin förmåga:
– Vem ska jag vara? frågar han plötsligt Norén.
– Du ska bara vara Michael som berättar…
Det är han och det räcker mer än väl med de starka ord han återger.

Men efter en timmes förtätad repetition är Michael Nyqvist helt uppenbart ganska utpumpad. Han börjar talar om en promenad han kostade på sig häromdagen:
– Jag gick ut och gick i söndags och det var helt otroligt, som en avgiftning. Jag hörde en fågel som sjöng …. Lars Norén föreslår taktiskt en lunchrast. Det måste vara rena kamikazeprojektet att ge sig på en nära två timmar lång monolog på temat förintelse.

Efter paus
Andra delen av repetitonsarbetet, som återger de första kapitlen i boken, flyter fram nästan helt pauslös. Norén kostar på sig att sitta ner ett par minuter för att bara lyssna.
– Den 13 december 1943 blev jag tillfångatagen av den fascistiska milisen. Jag var tjugofyra år, hade ringa förstånd, ingen erfarenhet och en utpräglad benägenhet, förstärkt av den avskildhet raslagarna sedan fyra år tvingat mig till, att leva i min egen, föga verklighetsförankrade värld… (citat ur inledningkapitlet Resan).

Första kapitlet sist. Som en evig upprepning. Det som har hänt kan hända igen. En intressant fenomen under en repetition, tidsanarkin. Och utanför Studio 4 i Riksteaterhuset lyser neonlamporna i taket i stark kontratst till den mörka vittnesbörd som just har avlagts 55 år efter andra världskrigets slut. Så nära och ändå så långt borta.

Epilog
Färden tillbaka, i samtiden och verkligheten. Först taxi från Hallunda och sedan tunnelbanesträckan Hornstull-Slussen. En påtänd kille i 30-års åldern tar sig under synbart djup förnedring igenom den halvfulla vagnen och upprepar mekaniskt sin fråga:

– Kan ni hjälpa en hemlösa med en krona för natthärbärge, kan ni hjälpa en hemlösa med en krona för natthärbärge, kan ni hjälpa en hemlösa med en krona för natthärbärge…

De flesta blåstirrar ner i sin gratistidning (som om han bara vore en fantasifigur från någon Norénpjäs). Utom en, en meddelålders man i kostym och svart läderjacka. Han bemödar sig faktiskt med att svara den här killen:

– Ditt jävla miffo. Dra åt helvete. Stick tillbaka till ditt eget land eller gå till socialen och kom inte här och förstör min dag. Dra åt HELVETE, säger jag. Hör du inte. Tigg någon annanstans”.