Lars Norén debuterar. Ja, åtminstone när det gäller land. För när Royal Court Theatre väljer att sätta upp en av hans minst spelade pjäser, Blod, rör det sig faktiskt nästan om Storbritannien-premiär. Om man bortser från en mindre uppsättning av Höst och vinter för ett par år sedan.
Läs Maria Åbergs krönika från ett svettigt dramaturgiat i London.
LONDON. Det är tisdag eftermiddag, och äntligen lite svalare i ett snustorrt London. I den smala gränden mellan Royal Court Theatre och Sloane Square tunnelbanestation står en stor, svart maffia-liknande skåpbil med mörka rutor och texten ”Boss Media” – det betyder att rapparen och skådespelaren Mos Def är här för kvällens föreställning av Suzan-Lori Parks Topdog/Underdog.
Jag minglar omkring i teaterns balkong-bar tillsammans med resten av teaterns cirka femtio anställda, femtio rosa, självlysande ansikten som är resultatet av veckovis av outhärdlig värmebölja och alldeles för mycket oförsiktigt solande i Hyde Park.
Det är ”donuts” i baren för vår produktion av Lars Noréns Blod – Royal Courts avslappnade svar på kollationering. I samband med att repetitioner börjar på en ny produktion, serveras det enligt Die Hard-tradition muffins, donuts och kaffe så att den nya ensemblen kan lära känna de anställda. För ovanlighetens skull presenterar Ian Rickson oss för regissören James McDonald’s grupp, en efter en, medan vi mumsar på farligt goda kakor och sörplar instant coffee.
Vanligtvis presenterar vi personen som står bredvid – ett potentiellt pinsamt scenario (vad i herrans namn heter ljudteknikerns assistent nu igen?).Lilla Francesca Annis, som ska spela Rosa, syns knappt bakom James, Nicolas le Prevost rättar till sin eleganta scarf och Tom Hardy, pjäsens Luka, ramlar in en halvtimme försenad med kepsen nertryckt över huvudet (han behöver knappast oroa sig för att bli igenkänd för sin roll i den nya Star Trek-filmen, där han är väl förklädd som knallgrönt UFO med spetsiga öron). Bland chokladmuffinsen står Hildegard Bechtlers scenografi-modell och ser spännande och minimalistisk ut; vi flyttar runt lite miniatyr-möbler och spekulerar.
Det är första gången som en av Lars Noréns pjäser blir uppsatt i Storbritannien på en större scen – den enda tidigare produktionen var en liten uppsättning av Höst och Vinter på den nu nerlagda Man in the Moon Theatre, regisserad av då blivande Royal Court-regissören Ramin Gray 1995. Och när det nu äntligen blir av, så väljer man en pjäs med specifikt osvensk bakgrund – Blod handlar om Chile- exilanterna Rosa och Eric, gifta och välutbildade, nu boende i Paris, och hur deras sökande efter den son som fråntogs dem i Pinochets Santiago belönas med en blodig final i ogenerat bombastisk Oidipus-anda.
Alltså, inget svenskt Ikea-ångest, inga referenser till den skånska landsbygden eller olyckliga par i sommarstugor. Märkligt, kan man tycka, att välja en pjäs som inte är uppenbart representativ för Noréns stil. Å andra sidan är teaterns ledning inte intresserad av ”kulturell turism” – det är inte svenskheten (eller ryskheten, spanskheten och så vidare) i en pjäs som intresserar, utan kvaliteten. Kanske beror britternas hittills svala intresse för Norén på att hans fokus på borgerlig vånda har begränsad resonans i detta proletariat-fetischismens hemland, men det är nog mer troligt att den engelska teaterpublikens generella skepticism inför utländska författare har förhindrat Norén från att ha lika mycket framgång här i England som i Tyskland och Skandinavien.
I flera månader har det pyttelilla dramaturgikontoret på femte våningen där jag jobbar översvämmats av Norén-pjäser, några översatta, de flesta inte. Det är svårt att få någon ordentlig ro att läsa, för det springer folk ut och in hela tiden. Nästan hela golvytan är täckt av högar med pjäser som ska läsas och skickas tillbaka, telefonen ringer i ett och samtidigt försöker jag ordna en ”writer’s night”, där Royal Court-författare blir inbjudna att se en av teaterns produktioner och dricka gratis vin i baren efteråt. Och allt detta på teaterns enda våning utan luftkonditionering, den varmaste sommaren i London på tretton år. Tur att jag får åka hem och svalka mig i havet vid Falsterbo, helt i Norénsk tradition.
Jag går igenom programtexten till föreställningen med finkam, för att förhindra att man nämner Noréns uppsättning av ”Demöner” på Stadsteatern i ”Gotebörg”. Tyskfödda översättaren Maja Zade kommer över till London och åker hem till Schaubühne i Berlin nöjd och glad efter två dagar, James Macdonald går omkring och myser hemlighetsfullt i korridorerna – kan han lyckas att starta en Norén-epidemi i London? Blod har premiär den 18 september på stora scenen på Royal Court. Den som lever får se.
Loading ...
