Det är mycket Lars Norén nu. Förra veckan urpremiär på den mosaikartade sorgesången 3.31.93 på Stockholms stadsteater (Läs Nummers recension här), uppståndelse kring nyutgivna En dramatikers dagbok del 2 och så på Scalateatern 90-talsdramat Så enkel är kärleken. Regissör Richard Günther och den efter arton år återuppståndne scenskådespelaren Thorsten Flinck, har plockat ihop en ensemble från forna frigruppsår på Teater Galeasen och Teater Plaza. Detta till ett borgerligt och, ärligt talat, smått dammigt missbruks- och misshandelsdrama, som fungerar som en slags pendang till Edward Albees kammarspel Vem är rädd för Virginia Woolf och också sattes upp i anslutning till detta på Vasan i slutet på 90-talet – då med paret Marie Göranzon och Jan Malmsjö som äkta makar i båda pjäserna.
Alma (Anna Wallander) och Robert (Thorsten Flinck) har precis begått premiär på just nämnda Albee-pjäs och tar med sig det yngre paret Hedda (Malin Morgan) och Jonas (Tobias Hjelm) hem för en drink. Det som kanske var tänkt som en sängfösare urartar i ett oräkneligt antal glas whisky och en tilltagande harang av spydiga förödmjukelser, som visar vägen mot den oundvikliga katastrofen. Ja, Albees familjedystopi får sin minst lika eländiga fortsättning, då Robert och Alma spelar upp sitt verbala äktenskapsdrama för den undergivna väninnan Hedda och hennes obehagligt behärskade psykologmake.
Texten är en maratonartad och malande familjetragedi med alla de Norénska ingredienser vi har lärt känna genom åren – barnlöshet, misshandel, otrohet, svek, djupa sår som ingen förmår vårda och destruktiv glöd som sätts i fyr av varandras blotta närvaro. Alltsammans utspelat i en miljö av dansk design och yttre borgerligt välstånd. Redan här, på 90-talet, tog Lars Norén för övrigt tillfället i akt att ge en väl- (?)riktad scenkänga åt kritikerkåren, i hans tycke en samling idioter som skriver uppochned och med arslet.
Alltsammans borde vara outsägligt plågsamt, men i Richard Günthers regi puttrar pjäsen på i ett enahanda tempo och med förutsägabara nyanser, som ett svidande skavsår snarare än svällande varböld. Uppsättningen bjuder förvisso på skådespelarmässig fröjd på samtliga plan, med Anna Wallanders neurotiska aktrisdiva som förhäxar Tobias Hjelms otäckt avvaktande iakttagare och vampyraktigt suger blod och must ur sin stompigt introverte och tillkämpat artige make (Flinck) samt olycksaliga och servila skådespelarfiaskot Hedda (Malin Morgan).
Men när den totala undergången, efter fyra och en halv timme, är ett faktum har den ångestfyllda förödelsen blivit vardag och jag förmår knappt längre känna obehag.
* Läs Nummers maratonintervju med Thorsten Flinck från 2005 här.
Loading ...
