Öppningsscenen är inrutat kaos. Barnen slåss om pizzan. Mamma ropar på pappa som skriker i en tratt för att överrösta. Samma sceneri igen, igen och igen innan berättelsen löper vidare.
Allt utspelas i köket. Hemmets övriga utrymmen anas bakom skåpdörrarna. Det är fettdrypande, skitigt, sunkigt. Scenografin (Sven Dahlberg) är en parodi på sängkammarfarsens dörrar. Här klättrar, kryper och ålar familjens medlemmar ut och in genom köksskåpens dörrar. Jagar varandra och flyr från varandra när det stora köket blir olidligt trångt.
Mamman (Ulla Tylén), i ängsligt prydlig frisyr och pärlhalsband, blundar, slätar över och kamouflerar sitt kontrollbehov till kärlek. Att sonen Harald (Bodil Malmberg) gått från att leka hare till att bli en hare hanterar hon med att sy vantar som döljer tassarna och klippa hans morrhår. Då kan han söka jobb. Ulla Tyléns mamma kämpar så krampaktigt för att hålla ihop att vi hör hur sprickorna kryper över hennes skal.
Pappan (Ossi Niskala) har föresatt sig att genomföra livet, men flippar emellanåt ut i sanslösa, akrobatiska scener som riskerar hans föresats. Harald har fått kraft med sina harben. Han är de fria viddernas filosof, som han själv uttrycker det. Skogen är hans hem nu, inte familjens flottiga kök. Bodil Malmberg gör hans frihetslängtan lika tydlig som smärtan från pojktidens mobbning.
Dottern Joa (Karin Huldt) har inte förvandlats. Bara resignerat. Tröstäter, säger sanningar och vägrar inrätta sig. Hon tar avstånd från det mesta, i synnerhet från giftermålsplanerna, med hela sin hopsjunkna kropp. Men glimtvis drar Karin Huldt höljet av Joa och visar en sårbar, besviken flicka.
Joa gifter sig ändå mot sin vilja med Robert Kalkonius (Jesper Feldt), mannen som varit kalkon. Trots att han med normalitetens måttstock kanske är mest udda av alla framstår han som oförstörd, jämfört med medlemmarna i den familj där han hamnat.
Gunilla Boëthius text är rapp, tät och underhållande. I kombination med en stundom halsbrytande koreografi blir föreställningen komisk, tragisk och skruvad så det förslår. Tankarna som väcks slår många kullerbyttor. Vad är sant, äkta och normalt i vår tid av blanka ytor, plastikoperationer, könsbyten, utanförskap och tvångsäktenskap? Och vad är viktigt i våra möten?
Loading ...
