Norrbottensmusiken: Nattens Liturgi

Mannen framför mig vänder sig om. Ohörbara fraser viskar runtomkring oss från kyrkans bakre del. Ett blått ljus går på från scenen, sveper över församlingen, vithårstanterna får självlysande kalufser.

En man i svart kostym och vit skjorta dansar upp längs mittgången. Stor anspänning. Fonden, en måne med svart skugga. Så kommer hon, drottningen. Rödvitsminkat overkligt ansikte. Överdådig mantel i rött och guld. En röst som sänder välbehagsrysningar längs ryggraden. Dansarens rörelser är röstens skugga.
   Nattens liturgi med Piteå kammaropera gästspelar i Tegskyrkan i Umeå. Språket är franskt latin och berättar om Jerusalems förstörelse. Men det är inte viktigt. Förståelsen och upplevelsen ligger på ett annat plan än det verbala.
   Drottningens delaktighet i duetten med dansaren byts mot en ljus, manlig stämma. Dans och röst är inte lika tajta här, rörelsen når inte ända ut i den manliga sångarkroppen. Men jag har skrivit på kontraktet och gått in i överenskommelsen. Jag är med. Vidöppet mottaglig för röster och rörelser.
   Innan den avslutande duetten mellan de två sångarna och dansarens rörelse öppnas de viskande rösterna igen. Nu större ljud, underjordiska. Dansaren kastas runt när de rena klara rösterna inte bär hans rörelser. Så avslutas det. De två sångarna, dansaren och musikerna i ett.
   Ute har Umeås slaskgrå dimma bytts mot ett mjukt mystiskt sken. Mitt inre har badat i lent kamomillte i en dryg timmas tid. Det sitter i länge efteråt.

Malin Palmqvist