Norrbottensteatern: Ljusets hastighet

RECENSION. Unge dramatikern Rasmus Lindberg får ett uppdrag: Intervjua ungdomar i Norrbottens län och skriv en pjäs. Det hade kunnat bli vad som helst. Det blev en mångskiktad, osentimental, poetisk, associativ, komisk, känslostark text full av påhitt och krumbukter som drar tankarna åt den äldre luleådramatikern Staffan Göthe.

Det är Lennart-Hembrännart som fått sparken, Anna som ska till Lund och Christian som inget vill (=dödssynd enligt vuxenvärlden), rökhostiga farmor Rut och hennes katt (med Sara Lidman-frisyr och Staffan Westerberg-strumpa som svans) som lägger fram teorier om tid, rum och den relativa närheten mellan Morjärv och Tampa bay på ett sätt som rister i ryggmärgen. Det är den tvångsleende prästen och hennes man, han som kämpar för att bevara barndomshemmet i orört skick. Det är de frågorna som ställs: Stanna eller dra? Bevara eller förnya? Låta sig köras bort eller förstöra allt?
Parallellt finns också Kersti som på vers företar en Falling down Norrbotten *) och avslutar destruktionen med en dödsruna på Kebnekaise: ”Det skulle hänt ändå” innan hon lämnar ”ultima thule, yttersta nord”.
Ljudeffekter förstärker det serietidningsartade berättandet. När skådespelarna är färdiga önskar jag att jag kunde spola tillbaka, se lite mera, köra i slow motion eller i alla fall lite, lite långsammare än i ljusets hastighet.

Malin Palmqvist