Norrbottensteatern: Stormen

Stormen är inte den mest genomarbetade av de tre uppsättningarna, som ett skepp i en ovädersnatt kränger den än hit, än dit. Men när Ariel gör entré och fyller rummet med sin starka stämma lockas jag till total närvaro.
   Sannamari Patjas gör luftanden Ariel som i den trollkunnige Prosperos våld betvingar hans fiender. Klädd helt i vitt, skir sommarklänning, gympadojor och vita fjädrar instoppade i de korta sockarna regerar hon scenrummet när hon svingar sitt trollspö, en mikrofon av äldre modell.
   Till levande stormmusikdån öppnar hon föreställningen med att sänka ett miniatyrskepp. Det är snyggt och suggestivt men starkast är hennes kamp genom föreställningen för att bli en fri obändig vind.
Prospero styr och ställer, hotar och förtrollar, bannar och förbjuder men det är Ariel som regerar. Med eftertryckliga nickar, skälmska leenden och övertygande sång vrider hon sig i lydighetens snara och vänder slutligen Prosperos hämnariver i förlåtelse.
När hon så slutligen når sitt mål singlar en vit fjäder ner i en strålkastarkägla. Luftandens frihet andas starkt i mig.