Ramón Ollers Sweet Pecado, som betyder ljuva synd och som Norrdans framförde även våren 2007, då med delvis andra dansare, inleder denna helaftonsföreställning. Verket för fyra dansare är nu tydligare och ännu mer underhållande än jag minns det. Det innehåller rytmisk musik, läcker dans, snygg ljussättning och dessutom en betraktelse över åldrandet och begärets lockelser. Den tyska dansaren Irene Ebel, ny för i år på Norrdans, överraskar med ett kommunikativt rörelsespråk där varje gest förmedlar ett innehåll, en tanke.
Efter denna lättsamma och roliga första akt dundrar Thomas Noones Hurt igång. Noone är engelsman men bosatt i Spanien och det här är första gången han gör någonting i Skandinavien. Verket är gjort på plats för Norrdans och fick här sin urpremiär.
En ensam man (Adel Andersson) kommer in på scenen, som är dekorerad med fyra plastskärmar till höger och en vitaktig plastlåda till vänster. Ett smalt ljus strilar. Mannen söker sig fram och han befinner sig mycket på knä, på rygg och ofta med ryggen mot publiken. Ytterligare tre män i skjortor och långbyxor gör ett blixtsnabbt inslag i en knivskarp ensemble. Tre kvinnor i korta kjolar och blusar framträder en och en, med en eller flera män, eller tillsammans.
Koreografin böljar fram och tillbaka och arbetar sig sakta mot en sorts klimax. Den handlar om ett möte mellan en man och en kvinna och det som sliter isär dem: demoner, minnen eller kanske helt enkelt kraven från yttervärlden. Efter en lång duett där de inte når fram till varandra skiljs de till sist åt. Bara skuggor och minnen är kvar, de rör sig bakom plastskärmarna.
Som åskådare är det omöjligt att slippa undan i denna undersökning av vad det är som gör att vi inte klarar av våra relationer, och jag naglas fast. Trots allt tungt, svårt och jobbigt i Hurt är detta en av de mest helgjutna och intressanta föreställningar jag sett Norrdans göra. Undrar bara varför båda koreografierna siktar in sig på just relationen man/kvinna, och inte andra möten.
Loading ...
