Norrlandsoperan: La Quintrala

Associationerna till samtida och dåtida myter samt verkligheter flödar fram ur La Quintrala. Världsordningen är svart/vit – eller snarare röd/vit, rött som blod, död, passion och rosor. Vitt som oskulden. Rött blod syns så mycket bättre på vita kläder.
   Samtidens snabba mediedramaturgi med förförisk storbildsskärm i en 60-talsfuturistisk scenografi funkar därför väldigt bra till historien som inte spar på symboler, associationer och operaposer. Catalina är en ond psykopat som mördar och förför på löpande band, Bianca är supergod, oskuldsfull och ganska ointressant.
   Ofta är det mer spännande att associera kring vilken myt eller verklighet historien hämtat inspiration från än att följa själva historien, men i andra akten lyckas La Quintrala på allvar suga in mig i sin klaustrofobiskt blodiga närhet. Mest spännande är den bubblande, brusande, sorlande musiken som alstras i stunden när sångarnas röster interagerar med ett specialskapat datorprogram.
   Är det bra då? Nja, både och. Är det intressant? Mycket.