Norrlänning i Finland gör succé

Wasa teater – en svensk regionteater vid den österbottniska kusten i Finland – ett stenkast, fast kanske hellre en båtresa, från Umeå. Här spelas ”Colorado Avenue”, efter en roman av Lars Sund. Ett historiskt vävt epos om emigration från en trakt där utvandringen kring sekelskiftet var nästan lika stor som i vårt eget Småland. En pjäs om identitet och sökande, kärlek och svek, bitterhet och försoning. Wasa teater spelar för utsålda hus och blomstrar som aldrig förr. Damföreningen har låtit göra en egen bakelse för föreställningen – en Sarah Bernhardt-inspirerad skapelse tillägnad pjäsens huvudperson Dollar-Hanna. Siv Beijar, som ensam sköter biljettkassan, ler och rapporterar att hon aldrig varit med om något liknande – sexton-, sjutton- och artontusenstrecken är redan passerade.

Praktisk teaterchef
– Och vi kommer säkert att nå 25-30 000 sålda biljetter innan spelsäsongen är slut, säger Erik Kiviniemi, pjäsens regissör, som också sitter vid rodret som teaterchef.
Vi har stämt träff på hans spatiösa chefsrum med utsikt över ett vintervitt Vasa. Att döma av möblemanget – ett ofantligt skrivbord, en sittriktig kontorsstol och en rymlig hörnsoffa – hör rummet till ett högdjur, men bristen på pappershögar avslöjar att särskilt mycket tid kan han inte spendera härinne i byråkratin, chefen. Snarare far han runt som ett yrväder på sin teater, där han dessutom verkar som skådespelare. Nu yr han in i rummet, lite blank i pannan och fortfarande sminkad som George efter eftermiddagens publikgenomdrag på ”Vem är rädd för Virginia Woolf”.
– Det var min företrädare som valde möbler, ursäktar han sig och tar plats i soffan med en portion plastförpackad pasta i näven.
Han tillträdde sin post i höstas och har haft ett minst sagt framgångsrikt halvår.Vid första anblicken kan pjäsvalet verka vågat. ”Colorado Avenue” må vara en populär roman på den österbottniska arenan, men pjäsen är nyskriven (av norrlänningen Erik Norberg) och formmässigt djärv. Hur förklaras då publikanstormningen?

Finsk Duvemåla går hem
– Pjäsen träffar rätt, säger Erik Kiviniemi, Den bekräftar publiken så att de får känna ”Aha, det där är mitt liv. Det där är mina förfäder. De här människorna betyder mycket mera för mig än jag visste om”. Alla här har någon slags anknytning till emigrationen.

Emigranten i ”Colorado Avenue” heter Hanna och kommer från den fiktiva byn Siklax. Hon söker lyckan i Amerika, vinner kärlek men mister sin make, återvänder till Österbotten och får se sin son göra karriär som spritsmugglare. Tidsplanen skiftar, liksom scenplatserna.
– Berättelsen är gigantisk, så vi har valt att berätta flyktigt ibland för att sedan stanna upp och fördjupa något vi tycker är viktigt, säger Erik Kiviniemi. Det gäller att lita på sin egen intuition som regissör, att bestämma sig för en linje oavsett hur svårt det kan verka eller hur avancerat det kan kännas, att aldrig underskatta publiken.
Intuitionen sa honom bland annat att ”Colorado Avenue” skulle spelas på dialekt, att varje skådespelare skulle använda den variant av finlandssvenska de själva fått med modersmjölken. I en bygd där färden bara behöver gå till grannbyn för att få höra ett annat språkligt idiom blir varianterna rätt många.
– Eftersom jag själv är från Oravais och talar dialekt har jag märkt
att substansen i dialekten är väldigt stark. Den har en träffsäkerhet när det gäller att beskriva det här livet, som gör att du med få ord kan komma direkt till avslut. Med dialekt får replikerna en slags onomatopoetisk verkan, eftersom det är otroligt mycket konsonanter efter varandra.

Günther, Glaser och Bredefeldt
Tiderna då det inte ansågs fint att ha finlandssvenska skådespelare på den finlandssvenska scenen är förbi. Under åren har rikssvenska skådespelare importerats till Vasa på löpande band – Ernst Günther, Gösta Bredefeldt, Etienne Glaser. Österbottningen Stina Ekblad var en av dem som i stället gick på export.

Även Erik Kiviniemi har gjort större delen av sin skådespelarkarriär i Sverige.

Wasa teater fyllde 80 förra året och har upplevt tider, betydligt svårare än dagens. Inte nog med att det gamla teaterhuset brann ned på femtiotalet. Konflikterna har avlöst varandra och i perioder har det varit svårt att locka både publik och skådespelare till huset. Det problemet har inte Erik Kiviniemi, som just nu basar över en ung och entusiastisk ensemble på tolv.
Han är medveten om att han uppfattas som en krävande chef och regissör, men han försöker lägga lock på behovet att vara omtyckt för att i stället följa sin vision om teaterns bästa.
– Jag har många svaga sidor och jag tror att alla ser dem. I helhetsperspektivet tror jag ändå att det är bra att det är en konstnär som driver teatern, även om jag inte är världsmästare på relationer eller på att ta hand om och uppmuntra folk.
– Som regissör försöker jag alltid krama ur det bästa. Med ena handen skapar jag trygghet och bekräftar positivt. Men andra handen höjer jag ribban och när jag gör det rycker jag undan mattan för skådespelaren, vilket skapar den där ångesten som måste till för att komma igenom. Som skådespelare försöker man alltid klara sig med att ge mindre och det där måste man vara medveten om som regissör.

Humor på repertoaren
Uppenbarligen är han en eftertraktad ledare trots svagheterna. Han har fått chefserbjudanden från andra håll, men avböjt. Det är i Österbotten han hör hemma. Det är på Wasa teater han vet vad publiken vill ha.
– De flesta teaterchefer åker runt och gör samma saker på tre teatrar. Det svåraste som finns är att försöka utvecklas där du befinner dig i ett längre perspektiv. Det var utmaningen att utvecklas som gjorde att jag valde att bli teaterchef här i Vasa. Här skapar jag ögonblickets konst och när det är gjort så är det gjort. Sen får jag hitta på något nytt.
Humorn är repertoarens gemensamma nämnare för Erik Kiviniemis första spelår som chef. ”Colorado Avenue” är dråplig på ett stillsamt sätt. Teatern bjuder dessutom på nyårsrevy för första gången på tio år. Även i tragedin Virginia Woolf har ensemblen och regissören Inger Liljefors tagit fasta på det roliga.
– För att orka se folk lida så mycket måste man få höra dem skratta också. För så är ju vi människor – vi håller inte på och ältar hela tiden utan försöker skoja oss ur våra lidanden. Självironin är otroligt befriande.
– Teater ska vara uppbyggande, fortsätter han. Det är inte meningen att vi ska slå ned folk. Vi ska berätta viktiga saker för dem.

Skådespeleri lämpar sig bra för den finska mentaliteten, tror Erik Kiviniemi. Det finns en urkraft i det finska sinnet, menar han, en närhet till känslan som ger nerv och skapar spänning. Men han är inte så förtjust i finskspråkig teater, som är ”mycket muskler och ibland väldigt lite hjärna”, en naturlig följd av att finländarna är dåliga på att prata. Efter åtta år i Sverige känner han sig mer hemma i den svenska kulturen.
– Fast det jag tycker saknas i Sverige är modet att göra något eget. Där gör en pjäs först stor succé i Stockholm eller Göteborg. Efter några år kommer samma pjäs på alla regionteatrar. Det där fenomenet tycker jag är fånigt. Regionteatrarna borde titta på var de befinner sig och hämta sitt stoff och material ur den verkligheten. De skulle må mycket bättre konstnärligt om de vågade profilera sig mer. Annars blir de någon slags reprissändare ute i regionen, vilket inte är särskilt värdefullt.
Wasa teater är spelåret 1999/2000 allt annat än en reprissändare. ”Colorado Avenue” är österbottnisk i varje replik. Nästa säsong kommer uppföljaren – ”Lanthandlerskans son”. Att göra teater för de sina är ett sätt för Erik Kiviniemi att ta socialt ansvar.
– Det är viktigt att visa för ungdomarna att det är här det händer. Det här är centrum för oss. Då behöver de inte flytta till Helsingfors eller Stockholm.
– Jag tror inte att teatern kan förbättra världen. Världen är för komplicerad för det. Men jag tror på att teater kan betyda otroligt mycket för människor.