”Gamla S-toppar verkar i kulisserna” lyder löpet för en morgontidning som jag svischar förbi på väg till urpremiären av Olof Palme.
Det skulle kunna vara en annons med Stockholms stadsteater som avsändare, men det är bara teaterchefen Benny Fredriksson som i vanlig ordning har lyckats pricka in en aktualitet på repertoaren. Minns föreställningen Den halvfärdiga himlen i höstas som byggde på dikter av Tomas Tranströmer som kort därpå fick Nobelpriset i litteratur.
Frågan är om det är mer nostalgi Socialdemokraterna behöver i en tid när partiets största utmaning är att förnya sig. På den punkten bidrar inte uppsättningen Olof Palme till att trampa upp nya stigar. Men texten är underfundig, smart och rolig på ett typiskt Lucas Svensson-vis. Och liksom i exempelvis Tussilagoängen från 2003 målar han även här upp det svenska folkhemmet i ett surrealistiskt skimmer, inrett med nationalsymboler som svenska flaggan, kräftor och nubbe – allt utspelat i ett brunfärgat kafferum kombinerat tv-studio i regeringskansliet.
Den som förväntar sig det stora, tunga porträttet av Sveriges kanske mest färgstarka och internationellt erkända politiker genom tiderna lär däremot bli besviken. Tobias Theorells iscensättning serverar mer en skissartad karikatyr i stil med en imitation av Bosse Parnevik där till och med den kända intervjun i Gäst hos Hagge från 1977 nästan ordagrant är med. Skillnaden är att Philip Zandéns charmerande kvinnokarlstolkning är än mer porträttlik Palme på ett nästan spöklikt sätt, särskilt i slutscenen iklädd den kända pälsmössan och lodenrocken. Med det karaktäristiska läspandet och ett tungspel i klass med Janne Schaffers får vi följa hans resa genom ett folkhem i förskingring med avstamp i nutid och den rafflande valvakan från 2010 via nyckelåret 1976 då Socialdemokraterna också förlorade valet.
På vägen möter vi även mumier som Torbjörn Fälldin och Tage Erlander, utbrända städerskor, försupna konstnärer och ännu mer försupna trubadurer, alla sammanlänkade med pensionären Rosa som i Meta Velanders gestalt blir en rörande metafor för hela Folkhemsvisionen – och genom att ta sig en svängom med Jimmie Åkesson – också en symbol för de väljare som på senare år har svikit partiet.
Lucas Svenssons porträtt ger också en bild av Palmes privata, omvända klassresa från överklasshemmet på Östermalm via internatskola innan han blev partiledare för Sveriges största arbetarparti, det motstånd han kunde möta internt på grund av sin bakgrund.
I morse blev det officiellt bekräftat att svetsaren och IF Metalls ordförande Stefan Löfven blir Socialdemokraternas nya partiledare. Kanske är det där någonstans partiet slutligen hittar sin identitet. Pjäsen Olof Palme ger dig inte svaret, men ifrågasätter gamla spöken i garderoben och sätter dryga 120 år av folkhemsdrömmar i ett historiskt sammanhang, om än med en lite väl murrig inredning i sepia.
Loading ...
