På det glada 1980-talet var livet käckt, man hade flippade outfits och hängde på discon för att dansa tryckare eller knixa till den musikaliska skatt som hörde det årtiondet till.
Det är en period många älskar att hata. Så gör även jag i musikalen Leva livet.
Först ut är ett dansnummer till just Leva livet av Gyllene Tider som nästan får mig att vilja vända på klacken och gå på studs. Det är stissigt, överkäckt och överspelat.
Tack och lov artar det sig under kvällen för att i vissa stunder locka till såväl skratt som gråt.
Malena Lazslo spelar Sara, en stjärna som försöker föra samman sitt gamla band Upfront för att återutge deras 1980-talshits. De har inte setts på 16 år och det blir inte enbart ett kärt återseende – gamla sår rivs upp och ouppklarade kärleksaffärer tar vid.
Leva livet är en föreställning om att återuppleva det gamla och kanske ta chansen att göra om det där man ångrade.
Nostalgitripparna är därför många: publiken sjunger högljutt med till den rad av gamla hits med artister som Eva Dahlgren, Orup, Freestyle, Mauro Scocco och många fler – vars låtar musikalen är uppbyggd kring.
Palle Palmés ljussättning växlar färg efter låtval och stämning, och Rikke Juellunds scenografi för tanken till Beppes godnattstund med små lådor som öppnas och bjuder på ett bubblande innehåll.
Lisa Werlinder gör en lysande rollprestation som karriärkvinnan Cilla vars längtan efter barn får henne att ta till alltmer drastiska åtgärder. Alexander Stocks tar rollen som showens spelevink på största allvar och lockar ibland fram ett skratt även hos sina motspelare.
Linus Wahlgren kanske inte sjunger byxorna av oss (dock väl av sig själv) men han har en charm som inte går att motstå. Och Jessica Zandén ger mig ro i den annars ofta övertrissade stämningen.
Men hur jag än försöker kommer jag inte överens med koreografin. I stället för kreativ framstår den som konstig, i stället för vacker blir den svårföljd. Alla nummer utom ett, dansat av två män som rör sig som en.
Och när Malena Lazslo totalmosar Thomas Di Levas Vi har bara varandra – jag gillar egna tolkningar, men här går det över i oigenkännlighet – förtas väl ändå poängen med en musikal baserad på hits?
Loading ...
