Ina Christel Johannessens nya verk, som hade premiär på Made-festivalen i Umeå i maj, baseras på det som kommer efter feminismen, det vill säga postfeminismen. Efter kvinnlig frigörelse och långt gånget arbete för jämställdhet, vad händer då? Hur ser kunskapen ut, hur förvaltas det som tidigare feminister lagt grunden till? Hur är det att vara kvinna i Norden idag?
På scenen: 18 dansare*. 18 individer. 18 kvinnor. På samma gång ett kvinnligt kollektiv som en mångfasetterad bild av kvinnlighetens olika aspekter. I kostym och steg markeras både gruppen och individen. Skillnaderna blir tydligast. En är volangkvinnlig, en annan androgyn, en tredje reklamexponerad i bara underkläder, en fjärde chic universalkvinna i aftonklänning. Rosa draperingar och byxroll symboliskt och effektivt sida vid sida.
Att det sociala och det biologiska könet ryms i en och samma kropp och alltid hänger ihop som ler och långhalm oavsett om teoretikerna vill ha det så, blir särskilt påtagligt med en gravid dansare i ensemblen. Pia Elton Hammer signalerar en avundsvärd lätthet och styrka i alla sina rörelser, trots sin rejäla bebismage.
Jag blir förstås irriterad på mej själv som automatiskt bedömer hennes insats utifrån hennes kropp, ser hennes fysik som en ”symbol”, och jag ber om ursäkt för detta, men det är liksom ofrånkomligt. Den där magen blir pricken över i:et i den här föreställningen.
Så är detta också ett verk som betonar kvinnlig komplexitet. Här finns kvinnor som klarar sig själva och kvinnor som säger ifrån med knutna nävar, naiva kvinnor som snurrar på flickors vis, kvinnor som exponerar sin kropp och återtar rätten till den. Förhållningssättet är mycket medvetet till såväl samhällets- som danstraditionens kvinnosyn.
En politisk kvartett i bar överkropp och tyllkjolar blir ett underbart statement.
Lika komplext varierar musiken från stereotypt romantiskt och barocksirligt (Purcell) till den totala motsatsens dissonanser. Och allt detta utan en enda mansperson på scenen. Det är inte heller okomplicerat att säga att man blir imponerad av det greppet, men det blir man. För att det är så ovanligt på svenska scener och i vårt samhälle att männen står utanför.
Inblandningen av teorier är så smakfullt och noggrant gjord att en blinkning räcker för att dra gränsen mellan kliché och parodi. Därmed håller sig verket också kvar inom sin dansdansiga genre utan att lockas över i performanceagitation.
Now she knows förblir därför en mycket böljande och dekorativ kreation i tänkvärd och rättvisemärkt lager på lager-stil. Diskussionen finns där, allestädes närvarande, insprängd i det starka hantverket, samtidigt som alltså en mängd kvinnliga symboler bejakas, inte minst genom de modeintressanta kostymerna.
Den som möjligen missat poängen med det hela övertygas slutligen i finalen när 18 par högklackade skor klivs ur. Objekten står kvar, subjekten gör barfotasorti.
*FOTNOT
Ursprungligen arbetades Now She Knows fram och dansades av 19 dansare, men inför föreställningarna på Dansens hus hade Jennie Elina Lehto blivit sjuk)
LÄS OCKSÅ
Nummers intervju med koreografen inför premiären
Loading ...
