Maria Bloms återkomst till teaterscenen sker med ett härligt klassiskt upplägg: en middag ska äga rum hos storögda, lite dockiga Anki (Malin Cederbladh) och den ständigt smilande Ola (David Mjönes) men bara rockern Krille (Mats Blomgren) har kommit. Resten av gästerna har fått en tidig släng av vinterkräksjukan. Så istället bjuds de nyinflyttade grannarna in, Nora (Mikaela Ramel) och Jerker (Daniel Gustavsson – alldeles underbar som affekterad poppojke) och deras tremånaders baby – klistrad vid Noras bröst.
Och mitt i allt kommer den nya städerskan Viola (Viveca Dahlén). Och när en nätt och lätt bilderboksaktig, okänd städerska ringer på dörren ska man vara beredd på förändring, avslöjanden och, tja, ett tjechovskt gevär i kvinnoform.
Det är så snyggt! Ett perfekt koreograferat värdpar, en kärlekstörstande rocker och de tafatta, dödsförskräckta nyblivna föräldrarna. Vi får korten som ska spelas i handen i första akten. Jag får känslan av att detta kan vara en ny Uppstoppad hund, en pjäs som kommer att spelas, sändas i radio och i tv, inte för att den liknar Staffan Götes pjäs, men den har samma absurda realism. Samtidigt som den är lika trolsk och förförisk som En midsommarnattsdröm.
I andra akten är följaktligen den fina lägenheten utbytt mot en mot en skogskuliss à la Drottningholm, dit Nora har dragit från man och barn och pumpar mjölk för fulla muggar i en liten stuga. Dit alla karaktärer så klart kommer: en gömmer sig för en annan, den andra för en tredje och den tredje vill hitta den fjärde. Och här finns Puckkaraktären – städerskans syster som har ett finger med lite varstans. Metateater? Ja, och en alldeles underbar feelgoodföreställning!
Maria Bloms fingertoppskänsla för bildspråket hittar hem på en scen som jag brukar beskylla för att vara för stor. Det är filmklippning på teaterscenen – från Ankis och Olas samstämmiga gång till ytterdörren till de alldeles skilda kroppsspråken när det goda äntligen vinner över det onda i skogen, natten ljusnar och alla får vad de förtjänar.
Det är mänskligt på ett storslaget litet plan – för inte hade Henrik Ibsen trott att Nora skulle hitta sig själv och komma hem 2008, inte hade William Shakespeare tänkt att även en Anki skulle hitta sig själv där i den förtrollade skogen och komma på att det absolut viktigaste i livet är man själv. Förlorar man självet är det kört. Tur att det finns blomska skogar där man kan hitta det.
Loading ...
