Hon har avverkat tre och en halv repetitionsvecka av Pelle Snusk och har ungefär lika lång tid kvar till premiären i Vitabergsparken den 9 juni.
– Det bästa med det här är att jag får åka Djurgårdsbåt till jobbet, skrattar hon.
Självklart är det inte hela sanningen. Att vara konstnärlig ledare för Stockholms mesta sommarteater med möjlighet att sätta upp föreställningar på egen scen samt ett anställningskontrakt som tillåter engagemang även på andra scener, torde vara ett drömjobb för en frilansande koreograf.
– Ja, jätteroligt! säger hon avspänt.
Hennes rum ser ut som vilket kontorsbyråkrats som helst – opersonligt på gränsen till sterilt. Ett faktum som troligen förklaras av att hon ännu inte hunnit tillbringa särskilt många timmar i chefsstolen.
– Tidsmässigt var jag redan fullbokad när jag fick jobbet, så jag har hittills arbetat parallellt ganska mycket, bland annat med dansteaterföreställningen Meningen med Livet på Riksteatern, berättar hon. Här på Parkteatern är Pelle Snusk min viktigaste satsning, så just nu har jag inga andra åtaganden.
Direktkontakt med publiken
Kajsa Giertz, uppvuxen i en teaterfamilj, valde dansen som protest, men den blev också hennes passion. Efter Danshögskolan kom hon in på koreografiutbildningen på Sarah Lawrence College i New York och gjorde de följande åren åtskilliga uppsättningar i Stockholm med gästspel i Malmö, Göteborg och utomlands. När så Byteatern i Kalmar år 2001 skulle bilda ett danskompani sökte Kajsa Giertz tjänsten som koreograf, fick den och lämnade därmed Stockholm för att bosätta sig på den småländska vischan.
– Under åren i Kalmar utvecklades jag väldigt mycket konstnärligt. Dansen i Sverige är en ganska exklusiv konstform, där man inte så ofta får chansen att rikta sig direkt mot publiken. Tidigare hade jag mest haft kultureliten och recensenterna att vända mig till, men i Kalmar fick jag plötsligt en publik att prata med.
Men efter tre framgångsrika år satte politikerna stopp för ytterligare satsningar på dansen.
– Jag var asförbannad. Vi hade kommit ut i landet och gjort en riktig succé och så säger man bara ”Ja, vad bra ni var. Hejdå!”. Jag var arg för danskonstens skull…en helt ideell ilska…och inte för att det drabbade mig som person.
Kajsa Giertz ler brett. Själv har hon inte behövt gå sysslolös sedan hon åter blev frilans. Cirkus Cirkör, Dansstationen i Malmö, Riksteatern, Östgötateatern – det är många som har dragit i henne. Och så kom då erbjudandet från Parkteatern.
– Valet av mig är helt i linje med vad Parkteatern är. Jag är en person som har fötterna väldigt mycket både i teater- och dansvärlden. Dessutom har jag jobbat mycket med musik. Då Benny Fredriksson var chef lockade han den kulturella publiken till parkerna. Linda Zachrison jobbade mycket mot de yngre. Allt det känns angeläget för mig också. Min impuls är därför inte att göra om Parkteatern utan att utveckla den vidare!
– Stadsteatern har som vision att vara alla stockholmares angelägenhet, men det är vi ju redan, så jag får väl försöka hitta på någon annan vision, fortsätter hon skrattande.
Familjeföreställning med spets
När vi träffas är det mesta av Parkteaterprogrammet ännu hemligt, men Kajsa Giertz avslöjar att den traditionella dansmånaden förstås finns kvar på repertoaren. Liksom estradpoesin och singer/songwriterföreställningarna.
Traditionsenligt inleds också sommaren med en storsatsning. Denna gång alltså Julian Crouch och Phelim McDermotts kabaréversion AV Pelle Snusk som 1998 blev succé på Londonscenen med kultgruppen Tiger Lillies.
Kajsa Giertz regisserar själv historien, som bygger på Heinrich Hoffmans moraliserande och ruskiga sagor om barn som uppför sig illa. Nio sånger som alla slutar med att ett barn dör – det låter inte som någon familjeföreställning direkt?
– Vi har sagt att den är från 10 år, säger hon. Mindre barn tar inte skada om de kommer med sina föräldrar, men uppsättningen flirtar nog mer med oss vuxna.
Själv har hon haft Pelle Snusk med sig sen barnsben, då hon satt vid morfars sida och lyssnade till de förfärliga historierna om den tumsugande pojken som får sina fingrar avklippta och flickan som leker med tändstickor och råkar tända eld på sig själv.
– Jag har burit dem med mig som ett slags trauma nästan. Men det jag upplevde som läskigt var inte historierna i sig utan det att morfar skrattade så mycket.
Ett gäng mångkonstnärer har hon på scenen. I spetsen står Lars Göran Persson som konferencier. Som regissör har hon sin vana trogen valt en arbetsprocess där artisternas färdigheter och idéer styr resultatet, vilket gör att en dansare plötsligt kan bli musiker, en skådespelerska utbrytardrottning och en musiker gummiman.
– För mig, som är dansare men kommer från en teaterfamilj och har varit mycket ordmänniska, var det ett ganska naturligt steg att börja blanda ord och rörelse. Rörelse och ord talar till oss på olika kanaler och om vi som publik får lyssna till båda kanalerna samtidigt ger det större effekt.
Kultur för alla
Hennes föregångare, Linda Zachrison, lämnade Parkteatern för att bli politiskt sakkunnig hos Leif Pagrotsky. Benny Fredriksson blev chef för Stockholms Stadsteater. Vad blir nästa steg för Kajsa Giertz?
– Jag vet inte, kanske åker jag till Indien och blir yogalärare, skrattar hon. Nej, i det här läget tänker jag inte på vad jag ska göra sen. Jag har i första hand två år här och skulle nog gärna stanna längre.
Vad är då det bästa med Parkteatern?
– Dels finns hela den sociala upplevelsen inbyggd i konceptet – picknickkorgen, vännerna, men det bästa är nog att det är gratis. Det finns fortfarande förstås en selektion vilka som går till Parkteatern, men det finns i alla fall ingen ekonomisk tröskel. Det är så himla dyrt att gå på operan, men att operan då kommer till Vitabergsparken – det tycker jag är fantastiskt!
Loading ...
