Vad gör detta teaterorakel just nu, undrade vi på Nummer och beställde en intervju av den unga New York-baserade frilansskribenten och teaterkritikern Kerri Allen.
Richard Foreman tycker inte om teater. Han är en världsberömd frontfigur för den amerikanska avantgardescenen, men undviker helst egna teaterbesök.
– Jag har hatat teater i större delen av mitt liv, berättar den 70-årige artisten för mig innan vi går in till en föreställning på hans Ontological-Hysteric Theatre på Manhattan. Så varför gör jag då teater? Av två anledningar. Jag gillar att flytta runt saker i ett tredimensionellt rum. Och jag är en enstöring. Egentligen föredrar jag att sitta hemma på min kammare. Just därför behöver jag människor omkring mig.
Richard Foreman har varit en del av New Yorks teaterscen sedan 1960-talet. Han har envist stått emot strömningar från de mer konventionella teatrarna på Broadway och mindre Off-Broadwayteatrar. Pjäserna saknar en traditionell rak handling, rekvisitan liknar mest påhittat bråte. Inför hans senaste verk Wake up Mr Sleepy! Your unconscious mind is dead! har hans beryktade lilla teater vid St. Mark’s Church späckats med dockhuvuden, syntetiska blommor, speglar, bokstäver, nyhetsurklipp och utrivna boksidor. Teatern är proppfull med ljud- och synintryck. En sammanställning som väl balanserar en konstnärs blick med en dåres estetik.
För att vara en man som hatar teater, lyckas Foreman förvånansvärt bra i sitt eget sceniska uttryck.
Foreman är uppvuxen i Scarsdale, en förort till New York City, och som tonåring reste han ofta in till storstan för att gå på teater.
– Från att jag var 13 år till jag fyllde 30, såg jag allt jag kom åt. Nu tål jag det inte, säger han.
En utmanande kommentar från en av Amerikas mest ryktbara konstnärer. Som blivit belönad med det eftertraktade priset McArthur Fellowship (som även går under smeknamnet ”geniernas stipendium”) på en miljon dollar.
Efter att ha överraskat världen med 57 pjäser, från Angelface till The Gods are pounding my head (också kallad ””Lumberjack Messiah”), drog sig Foreman tillbaka från scenen 2005. Han kommenterade sitt beslut i The New York Times:
– De senaste tio åren har jag försökt lista ut hur jag ska våga ta större risker.
Slutet på en era såg ut att vara nära. Men egentligen har ingen större förändring skett. Foremans arbete pågår fortfarande. Med verk som Zomboid! (2006) och Mr Sleepy (2007) har han inlett en ny epok som multimediakonstnär.
För snart tre år sedan sjösattes The Bridge Project, ett internationellt multimediasamarbete, av Foreman och hans mångåriga medarbetare Sophie Haviland. Målet är att förena konstnärer inom olika områden, för att ”ge bränsle åt nyskapande idéer och möjligheter, som är avgörande för kreativiteten”. Projektet består av tre delar: en workshop med Foreman, ett insamlande av konst och skapande av databaser samt en världsomfattande presentation.
– Jag har gjort många föreställningar i Europa, och jag måste erkänna att jag alltid varit förälskad i europeisk kultur. Speciellt i fransk kultur, berättar Foreman.
Med The Bridge Project har han återupptagit turnélivet och besökt länder som Australien, Tyskland, Storbritannien och Portugal. I ”Mr Sleepy” visas videoprojektioner på två jättelika dukar från ett besök vid ett mentalsjukhus i Portugal.
– Bilderna vi tog var statiska, med få medverkande. Min tanke var att använda dem som en enorm bakgrund. En relief åt en föreställning, där skådespelare förekommer minimalt, säger Foreman.
Jag slår mig ner med Foreman och två av dessa ”minimalt medverkande” skådespelare, Stephanie Silver och Chris Mirto. Vi sätter oss på svarta fällstolar mellan scenkanten och den främre bänkraden. Att sitta så här nära en av Foremans explosiva uppsättningar, känns som att luta sig tillbaka i myntregnet på en spelmaskin i Las Vegas.
Foremans yviga hår ligger som en krans runt den kala hjässan. Han verkar en aning distanserad och ointresserad. Som om han hade bättre saker att göra än att sitta här. 25-åriga Silver sitter på min vänstra sida i en svart bomullsklänning, tights och bruna eskimåstövlar i mocka. Om en timme kommer hon att byta om till sin hopsnörda ”Mr Sleepy”-kostym, med munkavle, kilt, basker och en bräda på ryggen.
24-åriga Mirto sitter till höger om mig, i en långärmad vit tröja och t-shirt. Det vänstra ögonbrynet och underläppen är piercade. Han fnissar nervöst och pratar snabbt. Silver är mer lugn och samlad. Hon ser ut att ha känt av Foremans signaler.
Trots deras ringa ålder, blir de två skådespelarna inte avskräckta av Foremans auktoritet eller ”genistatus”. De behandlar honom som en smågnällig farfar, som har ett stort hjärta av guld. När jag frågar hur det är att arbeta med en sådan mytomspunnen konstnär, skämtar Mirto till svar:
– Han är ett monster!
Sen vänder han sig till regissören:
– Du sa att din första teaterupplevelse var när du var sex år och en artist tittade dig rakt i ögonen.
– Ja, men då var jag ett barn. Jag har växt upp, svarar Foreman.
– Du är några år äldre nu. Din stora hjärna har stigit dig åt huvudet, retar Mirto tillbaka.
Kanske har den det. Eller kanske har internets tidevarv och snabba bildflöde förminskat alla andras hjärnor – omedvetet eller inte. I ”Mr Sleepy” ljuder orden: ”Här är en värld som försöker springa fortare än det undermedvetna. Men vem vinner? Vadslagningen är över.”
Vad man däremot kan slå vad om är att Richard Foreman kommer fortsätta sitt teaterskapande. I någon form, i den där undermedvetna zonen mellan kärlek och hat.
Kerri Allen
Kerri Allen är medlem i The American Critics Association
(Amerikanska teaterkritikers förening) och internationella AICT.
Hon skriver teaterkritik i The New York Times, Time Out New York,
Back Stage och American Theatre Magazine. Hon bor i New York City.
Loading ...
