Tre dagar innan jag träffar Tobias Hjelm har jag sett honom spela våldtäktsman i den otäckt drabbande Flickan och skulden på Stockholms stadsteater. Pjäsen bygger på Katarina Wennstams bok En riktig våldtäktsman och är jobbig i flera bemärkelser. Tobias, som med sitt varma leende gör intryck av att vara en riktigt trevlig 33-åring, är själv övertygad om att alla människor i teorin faktiskt kan vara kapabla till dessa handlingar, även om man inte har erfarenheten av dem.
– Man är tvungen att hitta de där gömslena i sig själv för att kunna gestalta en sån här person på scenen.
Modigt talangfylld
Under en av de första föreställningarna av Flickan och skulden satt en grupp inbjudna våldtäktsoffer i publiken. Några av dem blev tvungna att lämna salongen, varav en under Tobias första monolog.
På samma gång som det känns bra att lyckas konstnärligt är det förstås svårt att hantera en sådan effekt. Och inte kan det kännas särskilt mycket lättare att bära med sig sådana här rollfigurers sinnelag ut från scenen och in i privatlivet. Jag känner att jag måste fråga Tobias hur han mår.
– Ibland tror man inte att det tar så hårt, men vad man märker är att det kommer i drömmarna. I natt hade jag jättekonstiga drömmar. I och med att den här föreställningen är så mörk blir det mörka drömmar med obehagliga stämningar, säger Tobias Hjelm.
En nyckel till Tobias framgångar på scenen är med all sannolikhet hans engagemang för teatern och för sina roller. När vi pratar om påfrestningarna att spela något så extremt osympatiskt som våldtäktsman nämner Tobias ett passande citat som hans vän och kollega Eva Röse en gång har sagt: ”Det krävs mod att ha talang.”
– Där tror jag mycket av hemligheten i skådespeleriet ligger – hur mycket är man beredd att satsa för att lyckas? Författaren Stig Larsson har sagt att det är så ohyggligt att sticka kniven i någon, för att man måste ju vara där i den sinnesstämningen. Hur långt är man beredd att gå för att gå in i de känsloströmningarna, att gå in i vad man tänker och känner då?
Research om S/M-redskap
Jag förstår att Tobias eget svar på den frågan är ”ganska långt” och får även detta bekräftat av Åsa Kalmér, som regisserat Flickan och skulden. Hon håller med om att Tobias Hjelm är en skådespelare som verkligen är på väg uppåt och för henne var han självklar i den här rollen.
– Jag vet att han tycker att det får kosta, säger hon och beskriver Tobias som en mycket disciplinerad person som är lyhörd för både regi och medspelare.
En annan regissör som har betytt mycket för Tobias Hjelm är Kia Berglund på Teater Giljotin. Tobias har medverkat i hennes uppsättningar av Markisinnan de Sade, Den Perfekte mannen och Vinter. Hon har liksom Åsa Kalmér bara gott att säga om honom.
– Tobias är oerhört seriös och jobbar med ett stort allvar, det är faktiskt inte så vanligt idag. Han skulle aldrig fuska, intygar hon och tycker dessutom att Tobias Hjelm har ”ett jävla register med en underbar blandning av humor och svärta”.
Rollen som Grevinnan de Saint-Fond i Kia Berglunds uppsättning av Yukio Mishimas Markisinnan de Sade 2002 var Tobias Hjelms första jobb på Teater Giljotin. I efterhand kan vi som såg den konstatera att han verkligen bar upp peruken och snörlivsklänningen och hanterade S/M-piskorna alldeles fantastiskt, men just detta var faktiskt ett jobb som Tobias kände sig lite tveksam inför.
– Jag vet inte riktigt vad det var – det här med sexualiteten kanske, men framförallt trodde jag att det skulle bli svårt att göra något som ligger så långt från mej själv. Jag tyckte inte att jag hade några ingångar. Men att utvecklas är att hamna i kris, säger Tobias och skrattar igen. Sen berättar han hur han även denna gång tog researcharbetet på allvar och gjorde hembesök hos en kille som tillverkar S/M-redskap.
– Man måste gå ner i det som ämnet kräver, det går inte att skumma på ytan.
Han tror verkligen på teaterns kraft, att teatern kan ge åskådaren en upplevelse som kan leda till moraliska beslut.
– För botten i mej är botten i dej – faktiskt. Jag tror att det är så att om man vågar vara ärlig är det mycket som skulle kunna förändras i samhället.
Om hockeykarriären
I år är det tioårsjubileum sedan Tobias Hjelm började på Teaterhögskolan i Stockholm. Trots – eller kanske på grund av – att han har en pappa som är teaterregissör var det aldrig någon barndomsdröm att stå på scenen. Tobias var under uppväxten istället fast övertygad om att bli hockeyproffs. Han kom faktiskt så långt som till USA och spelade ett tag i Minnesota, men gav upp som 19-åring efter att ha gjort den bittra insikten om att han var för dålig.
Det krävdes sex försök att komma in på scenskolan och Tobias berättar hur hårt han kämpade med förberedelserna, bland annat i form av danslektioner för att tvätta bort det grova hockeykroppsspråket.
Sin praktikperiod gjorde han på Upsala stadsteater som Olof Olsson i Christian Tomners uppsättning av Gustav III med Thorsten Flinck i titelrollen, en inte helt friktionsfri produktion. Flinck har själv berättat i en intervju i Nummer hur han gjorde Gustav III under ständigt morfinrus.
– Det var en drastisk kompetensutveckling i krishantering, skrattar Tobias, som dock varken lät sig avskräckas från teatervärlden eller Thorsten Flinck. Efter Gustav III har Tobias Hjelm medverkat i Flincks uppsättningar av Delblancs Maskeraden och Strindbergs Fadren på numera nedlagda Teater Plaza, samt i den skandalomsusade uppsättningen av Sotarpojken på Stadsteatern där Flinck sparkades från registolen och ersattes av Johan Huldt. Tobias har dock inget otalt med Thorsten utan vill tvärtom framhålla en uppskattning för hans förmåga att ge allt på scenen och har fortfarande viss kontakt med honom, i den mån det går.
Nu delar Tobias själv scenen med praktikanter från Teaterhögskolan i Göteborg. Han beundrar dem, eftersom det inte bara är ämnet i Flickan och skulden som är svårt, utan även en dramaturgiskt komplicerad text utan något tydligt schema. Det mesta är i princip skapat på golvet.
– Dom har verkligen kastat sig in i det här, jag undrar om jag skulle ha gjort det med samma tålamod…
Loading ...
