Linda Börjesson hatar teater. Hon är 28 år och jobbar som copywriter på en reklambyrå i Stockholm. Hon älskar film, men hamnar hon i en teatersalong sitter hon där och skäms med blossande kinder: teater är bara så oändligt skämmigt och fjortispinigt.
Trots det har jag lyckats lura henne att träffa mig i foajén till Dansens Hus för att gå på ett gästspel av DV8 Physical Theatre. För teaterhatet är visst inte så starkt att hon kan motstå en utmaning.
Vad är det som är så skämmigt med teater?
– Jag tror att det är låtsandet, den vuxna leken. På teater kan man ställa en dörr på ett golv, och vips har man skapat ett hus! De som är på ena sidan av dörren hör inte vad de på den andra sidan säger, trots att det varken finns väggar eller tak annat än i den tysta överenskommelsen mellan skådespelarna och publiken. Ja, hela publiken utom mig, förstås. Så himla kejsarens nya kläder.
Vad har du varit på för slags teater?
– Jag har inte varit jättemycket på teater. Men jag var en hel del på Norrköpings stadsteater när jag växte upp. Och när jag bodde i Köpenhamn gillade min dåvarande kille opera och teater väldigt mycket. Jag följde med honom lite pliktskyldigt men tyckte alltid att det var konstlat och märkligt.
För mig är det som att säga att man inte gillar musik, till exempel. Att dra en hel konstform över en kam. Jag menar, snackar vi klassisk musik, indiepop, black metal? Alltså är det en viss genre du inte står ut med eller hatar du helt enkelt all teater, all scenkonst rakt av?
– Jag menar nog mer traditionell teater. Fast även sådan som försöker provocera – det värsta jag vet är när skådespelaren typ ropar ut könsord bara för att se vad som händer. För mig känns nog teater lite som en förlegad konstform. Som att det bara är förstadiet till film.
Men är inte det också vuxna människor som leker och låtsas?
– Jo, fast det är redigerat och tillrättalagt. I en film kan jag leva mig in, jag glömmer bort att de låtsas och då blir det verkligt. Men i en teaterföreställning är det så uppenbart att det är fejk, jag kan inte leva mig in. Och jag tror att jag måste skratta för skådespelarnas skull, när de försöker vara roliga, för de ser ju om jag inte gör det.
Så egentligen handlar det inte om vuxna människor som låtsas utan om vuxna människor som låtsas live framför dig, och kanske kräver dig på en direkt reaktion?
– Ja … fast tv-teater tycker jag också är jobbigt. Det är något i tonen som gör att jag inte blir berörd. När jag ser film börjar jag gråta jättelätt men jag skulle aldrig kunna göra det av en pjäs. Nu kommer jag säkert börja göra det nu bara för det!
EFTER. Linda Börjesson efter To be straight with you. Hon började inte gråta.
Nu har vi sett DV8 Physical Theatre. Vad tyckte du?
– Det jag tyckte bäst om var dansen, snarare än de mer spelade scenerna. Det var otroligt skickliga dansare, jag sögs med av det. Jag ville ofta säga ”lägg ifrån dig micken och bara dansa i stället”, det var som att det hölls tillbaka av att de skulle prata samtidigt.
Vad var mindre bra?
– Det blev lite långrandigt efter ett tag, även om ämnet är intressant. Och jag tycker visserligen att det är okej om vissa pusselbitar utelämnas men det var nästan för många här, det kanske var språket, det var lite svårt att förstå ibland. Många skrattade åt saker som jag inte tyckte var roliga.
Är det så att dans och performance kanske passar dig bättre än talteater?
– Ja, det här passar mig bättre än traditionell teater där en påhittad historia ska fram. Här är det ett aktuellt ämne och det bygger på intervjuer med verkliga människor. När jag tänker på teater skulle jag inte tänka på det här, men jag kommer ju ändå att säga att jag har varit på teater nu, om man menar scenkonst. Det här var ju som ett gränsland mellan dans, teater och inspelade grejer.
Vill du fortfarande titulera dig teaterhatare?
– Om någon skulle fråga mig skulle jag nog säga att jag inte gillar teater … men vi får se hur jag känner om några dagar, om jag fortsätter tänka på den här föreställningen. Men jag kommer nog inte att köpa biljetter till en teaterpjäs.
Du går fortfarande hellre på bio?
– Ja, fast på ett sätt är det här en starkare upplevelse än att gå på bio. Jag kommer ju att tänka på det här och prata om det med folk. Det är lite som när man har tagit sig igenom en klassiker, även om man inte gillar den först kan man känna i efterhand att det verkligen gav något.
Vad skulle du sätta för betyg på To be straight with you?
– Den skulle få ett väldigt högt betyg för att vara teater men om jag ser det i ett bredare kulturperspektiv av film och litteratur så blir det lägre. Fast vad är en bra kulturupplevelse egentligen? Ska den väcka känslor? Då kan ju känslor av skam eller äckel, att man mår dåligt, bli väldigt starkt och därmed bra. Ja … det här var nog lite utmanande ändå för mig.
LÄNK
Nummers recension av To be straight with you
Loading ...
