Kulturen – är det valfrågan?

Redan förra hösten lovade den rödgröna treklövern att göra kulturen till en valfråga 2010. Mona Sahlin sa på ett upptaktsmöte att man blickade mot Norge där oppositionen 2005 gick till val på ”kulturløftet”.
   Ett löfte som där blev ett lyft för kulturen: mellan 2006 och 2010 har norska statens kulturbudget ökat med hela 29 procent, från 8,4 till 11,9 miljarder svenska kronor. Att jämföra med den svenska kulturbudgeten på 11,3 miljarder (2010) – man ska i sammanhanget inte glömma att Norges befolkning är hälften av Sveriges.

Här hemma vill Alliansen inte stå de rödgröna efter och har även de lovat att göra kulturen till en valfråga. Under våren ska en gemensam kulturpolitik presenteras – något man även lovade göra efter förra valet men som aldrig blev av.
   Och av Allianslöftena i förra valrörelsen har det inte heller blivit mycket av. Ökade frigruppsanslag infriades inte, löften om förbättrade konstnärsvillkor har lyst med sin frånvaro. En kulturutredning gjordes men kritiserades hårt från alla håll. Kvar blev förslaget om en ”portföljmodell” som ska stärka det lokala inflytandet över de statliga kulturpengarna. Hur den modellen ska fungera utreds nu.

Valrörelsen 2010 har börjat. Kulturen lyser med sin frånvaro. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ända sedan i höstas haft en inbjuden från tankesmedjan Arena Idé – där en rad konstnärsorganisationer, Riksteatern med flera ingår – om att debattera kulturfrågorna med Mona Sahlin. I förra veckan tackade han nej. Orsak: tidsbrist, och fel forum.
   Socialdemokraterna kallade häromveckan till pressträff om kulturpolitiken, med den kryptiska rubriken: ”Syneförrättning för att digitalisera kulturen”. Om scenkonsten inte ett ord.

Så för att driva på kulturfrågorna, för att få veta var riksdagspartierna står när det gäller scenkonsten, skickade Nummer sex frågor till de sju partiernas kulturpolitiska talespersoner. Hur de svarade kan du läsa här nedanför.
   Och Nummer fortsätter att ställa frågor under våren. Som: hur ser den gemensamma kulturpolitiken ut för Alliansen, och för de rödgröna? Det vet vi inte. Och det vill väljarna veta när valrörelsen har satt igång och båda blocken har lovat att göra kulturen – för första gången någonsin i svensk politik – till en valfråga. Välkomna till Nummers kulturpolitikbevakning valåret 2010.

Leif Pagrotsky (S) vill att scenkonsten ska vara en angelägenhet för fler.

1. Hur viktig är frågan om scenkonstens fortlevnad för ditt parti?

Leif Pagrotsky, Socialdemokraterna:
– Scenkonsten är en viktig konstform, som behöver samhällets stöd för att stärkas och utvecklas. Det kräver också att den är en angelägenhet för fler än den har varit tidigare.

Esabelle Dingizian, Miljöpartiet:
– Vi vill värna den levande, direkta, kulturform som scenkonsten är. Den speglar vår samtid och utvecklar ofta de konstnärliga uttrycken. Scenkonsten är också speciell genom samspelet mellan utövare och publik, och där upplevelsen skapas under själva föreställningen.

Siv Holma, Vänsterpartiet:
– Det finns många människor som inte tar del av landets scenkonst och därför ett behov av att öka tillgängligheten, geografiskt och ekonomiskt.

Lena Adelsohn Liljeroth, Moderaterna:
– Scenkonsten är viktig för mitt parti, precis som de andra delarna av kulturpolitiken.

Christer Nylander, Folkpartiet:
– Det är en rikedom för Sverige att ha en mångfald av teatrar. Såväl nationalscenerna som de regionala och lokala teatrarna är en förutsättning för ett rikt utbud av scenkonst i hela landet.

Anders Åkesson, Centerpartiet:
– För oss är det av största vikt att scenkonsten också når ut i alla delar av landet. Vi vill att det offentliga genom stat, regioner och kommuner ska skapa rimliga villkor för allmänna samlingslokaler och fortsätta stödja folkbildningsorganisationer och andra som möjliggör scenkonst i hela landet. Scenkonsten kan också nå fler genom digital distribution. Vi vill därför att en nationell strategi för digitalisering av allmänna samlingslokaler, ”digitala hus”, tas fram.

Dan Kihlström, Kristdemokraterna:
– Scenkonsten har en stark ställning i det svenska kulturlivet och därför är frågan om scenkonstens framtid och utveckling mycket viktig.

Esabelle Dingizian (MP) vill satsa på bättre scener ute i landet.   

2. Vad vill ditt parti göra för att säkra sceninstitutionernas verksamhet framöver – i perspektiv av att en rad institutioner på sistone redan har tvingats, eller står inför att, göra nedskärningar och avskeda anställda?

Leif Pagrotsky, Socialdemokraterna:
– Vi säger nej till regeringens generella besparingar på 1,5 procent på bland annat teatrarna. Vi kommer att noga följa utvecklingen för sceninstitutionerna för att säkerställa att de har goda möjligheter att leva vidare och utvecklas. Vi är också starkt kritiska till den okänsliga hanteringen av pensionsskulderna som har lett till problem för många teatrar.

Esabelle Dingizian, Miljöpartiet:
– Vi vill satsa på att rusta upp kulturhus runt om i landet så att fler orter får fullstora och fullt utrustade scener. Detta innebär att scenproduktioner kan nå ut till fler, vilket är positivt både ur ett sinnligt och ekonomiskt perspektiv.

Siv Holma, Vänsterpartiet:
– Nuvarande pris- och löneomräkningar är låga, och för den fria scenkonsten saknas uppräkning. Pensionsfrågan måste få en lösning, det vill säga institutionerna måste erhålla kompensation för de faktiska pensionskostnaderna. Scenkonsten har föreslagit att en kommission tillsätts för att säkra scenkonstens fortlevnad. Vänsterpartiet stödjer detta krav.

Lena Adelsohn Liljeroth, Moderaterna:
– Vi har under den förra mandatperioden förändrat, förnyat och förbättrat kulturpolitiken, det kommer vi att fortsätta med även under nästa mandatperiod. I en ekonomisk svår tid har vi förstärkt hela kulturbudgeten, samtidigt har vi gjort omprioriteringar.

Christer Nylander, Folkpartiet:
– Vi vill stärka scenkonsterna, både nationalscenerna och de fria grupperna. Det är viktigt att vi hittar en långsiktig lösning för pensionsfrågan. Det pågår ett arbete kring detta inom regeringskansliet.

Anders Åkesson, Centerpartiet:
– Alla verksamheter behöver klara sig inom sina ekonomiska ramar. Den nya kulturpolitikens införande av en ”kulturportfölj” kommer att innebära mer långsiktiga överenskommelser mellan institutioner och samhälle. Vi vill också skapa enkla och tydliga regler för kultursponsring och donationer till kulturändamål, bland annat avdragsrätt vid beskattning.

Dan Kihlström, Kristdemokraterna:
– Frågan om de regionala sceninstitutionernas framtida verksamhet är en viktig del av den kommande så kallade portföljmodellen. Hyressituationen för ett antal institutioner måste också få en bättre lösning.

Siv Holma (V) anser att politiker och tjänstemän måste kunna mer om kultur.

3. Vad vill ditt parti göra för att förbättra den fria scenkonstens, frigruppernas situation och möjligheter att fortsatt göra konstnärligt kvalitativ scenkonst?

Leif Pagrotsky, Socialdemokraterna:
– Vi vill höja stödet till fria grupper och arrangörer, och till Teater- och Dansallianserna.

Esabelle Dingizian, Miljöpartiet:
– Fria kulturgrupper kan verkligen utveckla de kulturella uttrycken om de får möjligheten. Tyvärr är detta eftersatt idag. Inte minst gäller det stödet till amatörkulturen som har mycket dåliga villkor. Vi måste se över regler så att kulturföreningar får samma rättigheter och förmåner som andra föreningar i Sverige.

Siv Holma, Vänsterpartiet:
– Långsiktiga och hållbara ekonomiska villkor är centrala i detta sammanhang. Samtidigt måste det finnas kulturkompetens hos politiker och tjänstemän som fattar besluten. I vårt senaste budgetförslag ger vi den fria scenkonsten 35 miljoner mer.

Lena Adelsohn Liljeroth, Moderaterna:
– Vi har under den förra mandatperioden förändrat, förnyat och förbättrat kulturpolitiken, det kommer vi fortsätta med även under nästa mandatperiod. Bland annat har vi slagit fast nya kulturpolitiska mål, där en förstärkning har skett av kvalitetsmålet.

Christer Nylander, Folkpartiet:
– Det behövs generellt ökade resurser till kultursektorn, men också flera olika finansieringskällor. Sponsring bör underlättas och en ny fristående fond bör inrättas för att stödja nyskapande konst. Det är viktigt att arbete för att öka intäkterna lönar sig, att öka de egna intäkterna får aldrig inverka negativt på det offentliga stödet.

Anders Åkesson, Centerpartiet:
– Vi vill se mer av samarbeten mellan institutionerna och fria grupper vilket kan leda till mer spännande uppsättningar. Vi anser också att befintligt kulturstöd ska omprövas oftare så att mer fria resurser finns för att stödja nya idéer och yttringar inom kulturområdet, både nationellt och regionalt. Detta skapar nya möjligheter för den fria scenkonsten.

Dan Kihlström, Kristdemokraterna:
– Den fria scenkonsten bidrar med nytänkande och hittar ofta nya otraditionella vägar att nå publiken. Under många år har kristdemokraterna arbetat för att förstärka det statliga stödet, vilket också har skett.

Lena Adelsohn Liljeroth (M) står fast vid att portföljmodellen gynnar kulturen lokalt.

4. Vilken betydelse anser ditt parti att portföljmodellen kan få för scenkonsten i ett nationellt perspektiv?

Leif Pagrotsky, Socialdemokraterna:
– Vi initierade försöken med regionalisering, i Västra Götaland och Skåne. Regeringen har ännu inte lyckats presentera ens ett förslag om hur detta ska vidareutvecklas framöver. Jag tror att ett ökat regionalt ansvar kan få positiv inverkan på scenkonsten.

Esabelle Dingizian, Miljöpartiet:
– Vi är i grunden positiva till att beslut fattas så nära medborgare och kulturutövare som möjligt, därför är vi positiva till decentraliseringar av en del kulturstöd. Vad gäller portföljmodellen har det dock varit väldigt oklart vad det kommer innebära i praktiken. Vi är rädda för att det innebär att de som skriker högst också får mest pengar, utan att man ser till var behoven faktiskt är som störst.

Siv Holma, Vänsterpartiet:
– Vi är positiva till ökad samverkan mellan lokal, regional och nationell nivå för att stärka och utöka tillgängligheten. Det vi känner till om portföljmodellen är att det pågår en utredning om hur den i praktiken ska utformas. Ett absolut krav är att staten inte får abdikera från sitt nationella ansvar som är formulerat i de nationella kulturpolitiska målen.

Lena Adelsohn Liljeroth, Moderaterna:
– Den nya modellen för fördelning av regionala medel syftar till att öka det regionala och lokala inflytandet. Utredaren Chris Heister lämnar sitt betänkande i mitten av februari och först då får vi konkreta förslag att förhålla oss till.

Christer Nylander, Folkpartiet:
– För Folkpartiets är det viktigt med tydliga kvalitetskrav på de regioner som får ökat ansvar. Konstens egenvärde måste hävdas. Eftersom situationen ser så olika ut i olika landsting, tycker vi att det är viktigt att modellen tillåter en viss flexibilitet för att kunna fungera och få legitimitet.

Anders Åkesson, Centerpartiet:
– Vi är övertygade att scenkonsten i ett nationellt perspektiv kommer att vitaliseras som en konsekvens av portföljmodellen. Regionerna får chans att utvecklas utifrån egna förutsättningar, och det blir en regional mobilisering av hela kulturlivet, inklusive de ideella krafterna, i de dialoger som hålls i regionerna. Denna samling kring kulturen kan utveckla nya regionala former som även influerar de nationella scenerna.

Dan Kihlström, Kristdemokraterna:
– Portföljmodellen ökar samspelet mellan stat, kommuner och landsting/regioner när det gäller kulturfrågorna, inklusive scenkonsten. Detta betyder ett ökat lokalt engagemang. Vi ser det som en självklarhet att staten kommer att se till helheten och att de kulturpolitiska målen uppfylls också på regional nivå.

Christer Nylander (FP) tycker att satsningen på jämställdhet inom scenkonsten bör byggas ut.  

5. Vad vill ditt parti generellt göra för att öka jämställdheten inom scenkonsten – till och med sexuella trakasserier har visat sig vara ett stort problem?

Leif Pagrotsky, Socialdemokraterna:
– Vi kommer att prioritera ett aktivt arbete för att stärka jämställdheten och motverka sexuella trakasserier inom kulturens alla områden – inte minst scenkonsten. Vi initierade det framgångsrika projektet ”Plats på scen”, som hade till syfte att få fram fler kvinnliga chefer för scenkonstinstitutioner.

Esabelle Dingizian, Miljöpartiet:
– Det är nödvändigt att lyfta upp, synliggöra och diskutera det. Politiskt kan vi ta tag i mer övergripande problem, till exempel fördelningssystem, som också måste genusgranskas.

Siv Holma, Vänsterpartiet:
– Vi vill att jämställdhetsplaner utarbetas som kontinuerligt utvärderas och följs upp. Jämställdheten ska beaktas när ledare/chefer tillsätts. Det är också viktigt att initiera fördjupad forskning inom området.

Lena Adelsohn Liljeroth, Moderaterna:
– Regeringen har under mandatperioden avsatt 10 miljoner för att arbeta med jämställdhet på scenkonstområdet. Sexuella trakasserier är aldrig acceptabelt och jag förutsätter att scenkonstinstitutionerna arbetar aktivt för att motverka detta, till syvende och sist är det varje arbetsgivares ansvar att detta inte förekommer på arbetsplatsen.

Christer Nylander, Folkpartiet:
– Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) har satsat 6 miljoner kronor för initiativ eller projekt inom främst scenkonstområdet, och som verkar stimulerande och stödjande i arbetet med att uppnå en mer jämställd scenkonst. Satsningen bör byggas ut. Vi tror också att det behövs mer ledarskapsutbildning inom kultursektorn, i en sådan bör jämställdhetsfrågan ha en central position. Det är också rimligt att staten som bidragsgivare ställer tydliga krav på jämställdhetsområdet.

Anders Åkesson, Centerpartiet:
– Trakasserier är givetvis aldrig acceptabla och den lagstiftning vi har på området gäller självklart även scenkonsten. Viktigast är att ständigt arbeta för jämställdhet och följa upp resultatet av de insatser som görs. För oss är det också en kvalitetsfråga.

Dan Kihlström, Kristdemokraterna:
– Vi tror på stimulerande projekt och goda exempel. Det handlar också om opinionsbildning och utbildning. Precis som på andra arbetsplatser är det sorgligt att sexuella trakasserier förekommer och dessa måste kraftfullt bemötas och åtgärdas.

Anders Åkesson (C) tror på en offentlig debatt för att hålla mångkulturfrågan
levande inom scenkonsten. 

6. Vad vill ditt parti göra för att öka den etniska mångfalden på de offentligfinansierade scenerna – det har nu gått fyra år sedan regeringen utsåg 2006 till Mångkulturåret?

Leif Pagrotsky, Socialdemokraterna:
– Att stärka mångfalden inom scenkonsten är lika prioriterat som jämställdhetsarbetet. Mångkulturåret blev en stor framgång som har fått efterföljd i bland annat Norge, trots att det var kritiserat på många håll när det inleddes. Vi kan lova ett starkare engagemang och en högre ambitionsnivå även i framtiden när det gäller den passivitet och brist på initiativ som de borgerliga har kunnat uppvisa.

Esabelle Dingizian, Miljöpartiet:
– Till stor del handlar det om samma lösningar som för jämställdheten: lyfta upp problemen och diskutera dem. Ett generellt verktyg kan vara avidentifierade ansökningshandlingar för anställningar, men det handlar också om att uppvärdera annan kultur än den kultur vi är vana vid. Också här måste vi förstås se över hur fördelningen av pengar går till, så att inte vissa kulturuttryck missgynnas strukturellt. 

Siv Holma, Vänsterpartiet:
– Det måste finnas en fast ekonomisk grund för att komplettera den mängd kortsiktiga projekt som präglar mångkulturområdet. Staten kan genom överenskommelser med kulturinstitutioner och myndigheter utarbeta riktlinjer för hur arbetet för mångfald ska genomföras. Mångfaldsplaner är ett verktyg där man systematiserar arbetet med att skapa mångfald. De ska också kontinuerligt följas upp och utvärderas.

Lena Adelsohn Liljeroth, Moderaterna:
– De offentligfinansierade scenerna har, och ska ha, en konstnärlig frihet. Kulturen måste vara relevant och angelägen för alla i Sverige. 2008 beslutade regeringen att avsätta 10 miljoner kronor årligen till en treårig satsning för att främja internationell och interkulturell kulturverksamhet.

Christer Nylander, Folkpartiet:
– Vi vill inte ha speciella år utan tycker att alla år ska vara mångkulturella.

Anders Åkesson, Centerpartiet:
–  Precis som med frågan om jämställdhet krävs här ett målinriktat arbete för att öka den etniska mångfalden inom scenkonsten. Scenkonsten riskerar att inte bli relevant för stora delar av befolkningen om inte detta tas på allvar. Sedan krävs även här att den offentliga debatten hålls levande.

Dan Kihlström, Kristdemokraterna:
– Under innevarande mandatperiod har flera myndigheter och institutioner fått särskilda uppdrag att utveckla kontaktnät och konstnärligt utbyte för att stärka mångfalden. Även de fria grupperna har fått stöd. Analyser visar på goda resultat. Därför är det viktigt med fortsatta särskilda insatser på detta område. Även här tror vi på stimulerande uppdrag och goda exempel.

Dan Kihlström (KD) anser att man måste fortsätta att satsa på mångfalden inom scenkonstområdet.