När Bahar Pars som Hedda Gabler skjuter sig i slutscenen på Uppsala stadsteater blir hon liksom förvånad och tar ett steg åt sidan för att riktigt inspektera blodstänket på dörren. I det stora rummet bakom henne har hennes man Jörgen Tesman (Mathias Olsson) och väninnan Tea Elvsted (Louise Ryme) försvunnit in i en lycklig och lite naiv arbetsgemenskap. De ska sätta ihop Ejlert Lövborgs (Francisco Sobrado) manus till nästa del av det epokgörande verket om modern musik. De pysslar, pusslar med lappar och är ovetande om advokat Bracks (Göran Gillinger) och Heddas samtal, ovetande om att Hedda hämtar sin pappas pistol och frigör sig från det instängda livet som lyxhustru, indirekt mördare och blivande mor.
På Uppsala stadsteater gjorde Farnaz Arbabi senast en collageartad uppsättning av Drottning Kristina (se Nummers recension) Nu är hon tillbaka och har förflyttat Hedda Gabler till ett odefinierat nu. Jörgen Tesman skriver (eller ska börja skriva när han samlat tillräckligt material och damm i arkiven) en bok om Bob Dylan och väntar på professorstjänst vid universitetet. Han är skuldsatt och de nygifta Hedda och Jörgen har just kommit hem från en mycket lång bröllopsresa till New York.
Huset de flyttat in i renoveras och faster Julle (Anna Carlson) målar golven ljust påskgula. Jenny Kronbergs scenografi är enkel och mycket talande. Ett rum, en fondvägg med sex dörrar. Utvägar. För det är väl det Hedda söker med sitt manipulerande, sitt liv som projektionsyta när hon hamnat i, eller skapat sig, ett liv där hennes man inte låter henne öppna en dörr eller vattna blommorna av rädsla för att hon ska förstöra sina små händer. Eller som Jörgen säger om Bob Dylan: ”Det räcker att dyrka honom. Dyrka och arkivera.” Repliken kan lika gärna handla om hans hustru.
Arbabi gör paradoxalt nog en feel good-uppsättning av Hedda Gabler. Den är oväntat rolig, distanserad och mysig. Hon har dessutom en samling skådespelare som verkar vara födda för att göra hennes Hedda Gabler rättvisa. Mathias Olssons Jörgen får mig att le saligt och känna en värmeklump i magen (även om tanken på att vara gift med honom kan skrämma den mest hårdnackade), Göran Gillingers advokat Brack är en Stureplansslick, beräknande charmör och Anna Carlsons faster Julle en alldeles bedårande dam med full äganderätt till hus och Jörgens liv. Francisco Sobrados Ejlert är en hipp och bortkommen musiknörd, räddad av den kvävande – men fria – Thea (Louise Ryme) i rosablek 70-talstappning.
Arbabis uppsättning diskuterar inte klass, kön, roller eller makt. Det är i stället befriande seriefigurslikt. Och det är riktigt riktigt bra. För om man under detta Ibsenår vill ha en naturalistisk och psykologisk tolkning av Hedda Gabler kan man säkert finna ett par stycken – vill man i stället ha en mumsig pastellkaramell ska man se den här Heddan.
Loading ...
