Giacomo Puccinis musik flödar fram från första stund, genomkomponerad och till synes ostoppbar, och det dröjde länge innan den applådsugna premiärpubliken fick möjlighet att visa sin välförtjänta uppskattning. Viss akustisk problematik förekom dock – men mer om det strax.
När den irländska regissören Orpha Phelans visuellt fenomenala uppsättning av Hoffmanns äventyr sattes upp på Malmöoperan 2011, så byggde den scenografiskt och tematiskt på sluttande plan och undergångsstämning. I Bohème känns de lutande linjerna igen, och då liksom nu befinner vi oss i en skamfilad parisisk urbanitet: affischerna flagnar utanför fönstret hos det utfattiga konstnärskollektivets vindsvåning, golvet lutar symboliskt; snart kommer de att halka av sin självpåtagna outsiderposition och kraschlanda på verklighetens dödliga gator bland hemlöshet och TBC.
Och då liksom nu hörs den ryska sopranen Olesya Golovneva i den kvinnliga huvudrollen. Golovnevas Mimi bränner rakt igenom orkesterklangen, en klang som bitvis tyvärr lägger sig alltför tjockt i rummet och rentav dränker finliret i de lägre registren. Det här händer emellanåt på Malmöoperans scen, som med sin enorma rymd lätt suger åt sig även de mest briljanta sångrösterna och låter dem kämpa i motvind. Lite synd, då den sammantagna röstkapaciteten i ensemblen är påtaglig, alltifrån Luc Roberts Rodolphe, till Maria Fontoshs Musette och Vladislav Sulimskys Marcel. Men de får, trots allt, åtskilliga tillfällen att visa upp stor känsla för vackert klingande dramatik – och tragik.
Phelan och scenografen/kostymören Leslie Travers förlägger handlingen till absolut nutid, poeten Rodolphe skriver på en laptop, målaren Marcel visar bilder på sin smartmobil och musikern Schaunard bär skinnpaj och hängjeans. I andra aktens myllrande stadsscen på julaftonskvällen, då grabbgänget ska ut och festa, svämmar scenen över av färgmättade utstyrslar och originella karaktärer. Travers tar fasta på samtidens totala stilmix där åttiotalets pastellskala samsas med plagg som slåss mot den goda smaken.
Mimis bleka uppsyn och smutsbeiga täckjacka sticker ut ur mängden. Hon blir ofrånkomligen en nutida representant för de tiggande och hemlösa på trottoarerna runt omkring oss.
Vad som framför allt är styrkan i Phelans version är hur trygg man känner sig under resans gång: hon fokuserar på den emotionella spänningen i det überromantiska förhållandet mellan Mimi och Rodolphe, reducerar scenrörelserna till ett minimum när vändpunkterna i deras relation utvecklas. Vridscenen rör sig försiktigt under duetterna och en stjärnformad stålkonstruktion landar långsamt som en gloria över deras huvuden när deras kärlek blommar ut (med en blinkning till den ikonografiska scenen i Titanic-filmen, med de två förälskade i fören.)
Bohème i Malmö 2014 är en skickligt driven och lättillänglig föreställning, som imponerar som en tätt sammanhållen helhet – mer än som ett uttalat bohemiskt statement.
Loading ...
