Det är – när man tänker efter – ganska fantastiskt det som britterna lyckats med; tack vare ett långsiktigt och flitigt arbete har man under 90-talet byggt upp en ny dramatikergeneration. Till denna våg av unga dramatiker hör Martin McDonagh, Jez Butterworth, Nick Grosso, Hilary Fannin, Joe Penhall, Anthony Neilson, David Eldridge, Mark Ravenhill, Abi Morgan, David Greig och Sarah Kane, för att bara nämna en handfull. Dom har kallats för ”Dom unga vilda” och drivs av ett starkt samhällsengagemang. Dom drar sig inte för att provocera och har lyckats locka en ung, tidigare ganska teaterovan publik till teatern.
Den finns flera skäl till denna explosiva nyproduktion men ett av dom mest uppenbara är den satsning på modern dramatik som grupper som Royal Court Theatre, Royal National Theatre Studio och Paines Plough Theatre gjort.
Dessa institutioner har inte nöjt sig med de manus som spontant skickats in till
teatrarna, utan har aktivt gått ut och letat upp nya talanger som dom knutit till sig, gett dom lön och möjligheter att utveckla sitt material till färdiga föreställningar. Detta arbetssätt har skapat internationellt erkända dramatiker vars pjäser nu sprids över världen. Detta genererar pengar som i sin tur kan investeras i ännu mer manusutveckling.
En rad namnkunniga regissörer, dramaturger och producenter arbetar för att skapa en teater där dramatikerna har en central roll; Graham Whybrow från
Royal Court Theatre, Jack Bradley från Royal National Theatre, Philip Howard
från Traverse Theatre, Max Stafford-Clark från Out of Joint och sist men inte minst Vicky Featherstone från Paines Plough Theatre. Man ger en ”husdramatiker” lön under en viss tid för att skriva utan att teatern för den sakens skull förpliktigar sig att sätta upp stycket. Samtidigt arbetar man hårt från teaterns sida med att hjälpa dramatikerna utveckla texterna, detta sker t ex genom readings eller workshops där dramatikerna arbetar i nära kontakt med skådespelare och regissörer. Därefter väljer teatern ut de bästa texterna som sätts upp.
Situationen för den svenska samtidsdramatiken ser dessvärre inte riktigt ut som i England även om det finns en del goda intiativ: Teaterkollektiver Rex har till exempel under en tid drivit ett projekt vars målsättning är att stimulera ny dramaproduktion.
Kollektivet har även givit ut en pjäsbok – och ytterligare en är på väg – med pjäser av bl a Sofia Fredén, Mattias Andersson och Isa Schöier. I Stockholm driver också Teater Normlösa kortteaterfestivalen SMAK som varje år presenterar en rad mer eller mindre färska dramatiker. Regissören Martin Geijer står bakom Dramalabbet som i år arrangerade en festival för ny svensk dramatik på Kulturhuset vid Sergels Torg. Festivalen presenterade tio svenska dramatiker, bl a Anders Duus, Christan Augrell, Mats Rosén och Magnus Berg.
Berit Gullberg – som driver Colombine Teaterförlag – har under drygt fem år
knutit en lång rad nya, svenska dramatiker till sitt förlag. Jonna Nordenskiöld,
Peter Barlach, Alexander Ahndoril, Malin Lindroth, Isa Schöier och Cecilia Parkert är bara några av dom dramatiker som representeras av Colombine. Stockholms Stadsteater backstage har sedan starten för drygt tre år sedan spelat dramatik av bl a Sofia Fredén och Maria Blom och kommer i höst att presentera en nyskriven pjäs av Anders Hasselgren – ”Baby-Love”. Förra året hjälpte backstage Sofia Fredén att få tillfälle att utveckla manuset till ”Hand i hand” på Royal Courts sommarskola för dramatiker. I sommar blir det Anders Hasselgrens tur.
Teaterhögskolan i Stockholm kommer hösten 2000 presentera en för skolan specialskriven pjäs av den – visserligen inte svenske – men norske dramatikern Jon Fosse. Men nyskrivet svenskt finns också med i planerna för framtiden! Fria Grupper som Teater Galeasen, Teater Giljotin och Plaza med Thorsten Flick i spetsen är andra exempel på grupper som gärna spelar nyskriven svensk och europeisk dramatik. Om man vidgar vyerna och inte stirrar sig blind på Stockholms-regionen lägger man också märke till det arbete som Nya Angereds Teaterns förre konstnärlige ledare Nicklas Hjulström lagt ned på att, tillsammans med amatörer, ta fram ny dramatik inom ramen för det episka projektet ”Angered berättar”. Det likaledes Göteborgs-baserade dramatikernätverket Växthuset är ett annat försök, att sätta dramatikern i focus och dra in vederbörande på teatern.
Men trots allt detta, är dörren ändå märkligt stängd på svenska institutionsteatrar när ny dramatik knackar på. Svenska teatrar måste skapa ett klimat där dramatiker känner sig välkomna! Tänk om Riksteatern, Dramaten och Stockholms Stadsteater
gick samman och årligen satsade 1% av sin budget för att samarbeta kring utveckling av ny, svensk dramatik. Även fria grupper och teatrar utanför Stockholms-regionen kunde omfattas av ett sådant samarbete. Varje teater reserverar 2 – 3 produktionstillfällen om året på någon av sina scener för iscensättning av pjäser, som vuxit fram i nära samarbete med institutionerna. Det är inte frågan om ett tillfälligt projekt utan ett arbete som på sikt kan komma att bli ett begrepp för inte endast publiken, utan även för dramatiker, regissörer, statliga bidragsgivare och hela Teater-Sverige. Det kostar ju ingenting att drömma!
Jacob Hirdwall
är dramaturg på Stockholms Stadsteater backstage och på Teaterhögskolan i Stockholm samt konstnärlig ledare för dramatikernätverket Växthuset.
Loading ...
