Nyårsraket 1: Barnteateråret 2011

Armod och flykt. Men också lite plakatteater och en stor portion existentialism. Barnteateråret 2011 handlade mer än någonsin om det utsatta barnet, barn på jakt efter ett nytt hem och en ny trygghet.

Som de sju blåfrusna telningarna i snyftaren Barnen ifrån Frostmofjället på Stockholms stadsteaters barn– och ungdomsscen Skärholmen som oväntat återuppstod ur Laura Fitinghoffs melodramroman från 1907.
Även i Kajsa Isakssons uppsättning av Katitzi som turnerade med Riksteatern under året, och i Djésa – en flickas berättelse på Teater De Vill, mötte vi obemedlade barn utan hemmahörighet, i dessa fall romer i ett allt kyligare Europa. Så var 2011 års stora ord barnfattigdom, vilket ju också går igen i Tjuvar, årets julkalender på SVT.

Men även existentiella ämnen fortsatte att ligga på topp, exempelvis tankar om åldrande. Som i Emma Broströms Esther på Regionteatern Blekinge Kronoberg, om en liten och stor Esther som kärleksfullt närmar sig varandra över generationsgränserna. På samma sätt möttes den lilla flickan och den äldre kvinnan i Nu väntar tiden, Teater Brunnsgatan fyras första barnteaterpjäs efter det att Martina Montelius övertog det konstnärliga ledarskapet efter mamma Kristina Lugn. Och i Liten igen på Stockholms stadsteaters barn- och ungdomsscen i Skärholmen handlade det kort och gott om en gammal gubbe (genialt gestaltad av Siri Hamari) som inte vill ”bliva stur”, utan istället leker bort sin ålderdom.

Till de existentiella uppsättningarna kan också scenografen Ulla Kassius regidebut med Pappersgudarna på Angeredsteatern, om tro och religion, räknas. Liksom såväl Unga Klaras superba klassrumsföreställning De jag egentligen är som Paula McManus Kolla mej då! som båda lekte kring begreppet identitet, medan Rasmus Lindbergs ID på Månteatern bearbetade livsfrågor som döden. För att inte tala om hur Martina Montelius kioskvältare Mira går genom rummen drog igång funderingar kring frågor som familjekonstellationer, plastsyskon och styvföräldrar samtidigt som den lyfte fram det kompetenta barnet, också rikt förekommande i 2000-talets barnteater.

Därutöver kunde en gnutta politik skönjas. Inte genom storslagna plakat som på 70-talet, utan mer i form små diskreta sms. Ett exempel var Älvsborgsbron på Unga Dramaten som tog upp aktivism, ett annat Ännu mer om alla vi MVG-barn och ADHD-barn i Bullerbyn på Ung scen/öst som kastade in ett vedträ i den svenska skolpolitikbrasan, ett tredje Jonna Nordenskiölds miljöpjäs Med huvudet i en guldfiskskål på Örebro Länsteater. Men det fanns också plats för rena tokerier, om än filosofiska. Som Brev från Eric Ericsson på Unga Dramaten samt John och svamparna på samma teater, sistnämnda om multikonstnären och musikern John Cage.

Avslutningsvis var årets mest otippade barnteaterregidebutant Lars Norén som iscensatte Ulrich Hubs barnbok Pingviner kan inte baka ostkaka på egna Folkteatern i Göteborg. Och kanske var det just Noréns beryktade genikultstatus som behövdes för att ge barnteatern en högre status.
Så har det i varje fall varit under 2011, tycker vi på Nummer som efter en betygsammanställning kan konstatera att inte mindre än tre av tio femmor har getts till barnteateruppsättningar det gångna året. Personligen är hela fyra av mina favoritföreställningar 2011 barnteaterproduktioner: Mira går genom rummen (Unga Dramaten), Uppfostrarna och De ouppfostringsbara (Unga Klara), Charlies unge (Pantomimteatern) samt De jag egentligen är (Unga Klara).

Vad är det bästa du har sett på en scen i år? Rösta här och låt dig inspireras av nedan lista.