Vi skrev om den i bloggen redan i september: den accelererande utlevelsetrenden på svenska scener i höst. Då anade vi inte att det bara var början på en flodvåg av extremiteter och naket som skulle flöda över teaterns tiljor.
För sedan dess har listan på föreställningar med inslag av såväl kiss som bajs och avklätt på scenen bara ökat. Så till den grad att fenomenet till och med fick ett eget inslag i Sveriges Radios kulturprogram Nya Vågen i oktober följt av Spanarnas inslag ”pornografisk maktkamp i kultureliten” så sent som i december.
I varje fall, i vår ursprungliga bloggspaning kunde vi bland annat konstatera att årets första tecken på sceniska extremiteter såg vi i Stockholms stadsteaters uppsättning av Sofi Oksanens Utrensing, där bajs kletades ymnigt på en fönsterruta. En trend som sedan utvecklades radikalt i Markis de Sades Juliette på Turteatern, där det inte bara handlade om att måla ett fönster brunt, utan ett helt scenrum som formligen sprutlackerades av låtsasbajs i form av chokladmousse och andra fejkade kroppsvätskor. De sistnämnda är vi för pryda för att nämna här men de fick illustreras av bananer och meloner.
Därefter har det tillkommit en hel drös föreställningar som antingen innehåller kroppsvätskor eller naket – eller både och. I Blev det inte mer än såhär?, Jonna Nordenskiölds debut som vuxenpjäsdramatiker på Stockholms stadsteater i november, var exempelvis den fyrhövdade ensemblen naken under i princip hela första akten, medan Bastarsproduktions gästspel på Teater tribunalen hade en naken kvinnoorkester under hela föreställningen i Skulle du vilja se den här föreställningen?
I Jobs lidanden förekom det inte mer naket än kallingar, men kroppsvätskor i form av blod och spott flöt ymnigt över scengolvet, medan Teater Playhouse varken bjöd på naket eller kroppsvätskor men likväl en gigantisk orgasmmaskin i I rummet intill/Vibratorpjäsen, om kvinnors sexualliv vid slutet av förra sekelskiftet. Samtidigt som Uppsala stadsteater spelade en total orgie i allt med Andriy Zholdaks omdebatterade uppsättning av Mefisto.
Listan med exempel kan göras lång. Men mer intressant är att fråga sig: Vad står denna plötsliga och utlevande retroorgie i nakenhet och kroppsvätskor för? Varför återkommer den just nu på scenen efter flera decenniers träda sedan den först dök upp i mitten av 60-talet, under performancekonstens guldålder? Vad vill den säga?
Kanske att det enda sant mänskliga som finns kvar att visa på scenen är den (nakna) sanningen i en högteknologisk tid när världen blir alltmer retuscherad. Våra kroppar. Live. På scenen. Bortom bildmanipulation och annan förvanskning. Och inte minst våra kroppsvätskor, den kanske allra sista mänskliga utposten, något vi inte alls kan kontrollera. Och på scenen är det ju just sanningen vi vill visa. Sanningen om människan.
Nummers tidigare nyårsraketer:
Nyårsraket 1: Barnteateråret 2011
Nyårsraket 2: Strindbersgskomplexet och tjuvstartarna 2011
.
Loading ...
