Lokalerna är nya men konceptet är det vanliga. När teatergruppen Institutet inviger sin nya klubb Kong, med enaktsmonologen Lära sig att stiga upp, är det fortfarande låggenrer som utnyttjas som kritiska uttrycksgrepp.
I Niklas Hanssons drygt timslånga föreställning kommer man att tänka på Claes Erikssons gamla parodi på pompösa superseriösa pratprogram på tv, ståuppkomik av Peter Wahlbecks absurda typ och Hipp Hipps studentspexhumor. Eller rent av buskis à la Stefan & Krister.
”Programvärden” Hansson häcklar premiärpubliken, improviserar utan fjärde vägg, och presenterar därefter sina välmenande projekt för bostadslösa, invandrare, långtidsarbetslösa och handikappade. Han agerar också själv representanter för dessa stackars underprivilegierade grupper. Utom invandraren, som gestaltas av en banan i en dockteater.
Frågan är hur man ska hantera ämnet för det milt uttryckt satiriska angreppssättet. Kan man gapskratta åt en långtidsarbetslös som framställs som halvt debil och aggressiv? När den arbetslöse vrålar ”Hååååll käften!” för full hals fastnar skrattet i publikens halsar.
Angreppet riktas förstås mot socialsamhällets paternalistiska välvilja, som har många företrädare – och stora målgrupper – i Malmös offentliga sektor.
Institutets ledare Anders Carlsson vill som alltid förankra sin konst i avancerad teori. I programbladet skriver han en vällovlig liten essä om antikens åtskillnad mellan kall hånfull cynism och varm humoristisk kynism. Och om identitetspolitikens baksida. Att den oändliga pk-toleransen döljer likgiltighet och förakt.
Jag känner mig inte helt övertygad om att Niklas Hanssons fejkade (?) amatörism och drypande parodier på den samtida teatersituationens ständiga distans fullt ut lyckas åskådliggöra den stora angelägenhetsgraden i allt detta. Trots att hela spexet slutar med en gravallvarlig och drabbande etisk uppmaning i form av ett av Koranens mest humanistiska och sympatiska avsnitt.
Loading ...
