En ögonblicksbild: Hannes Meidal på sommarhusets vind bläddrar bland gamla barnteckningar och fäster blicken på en bild där han ritat av den egna familjen. Sida vid sida står de allihopa – mamma, pappa, Hannes, brorsan och….Strindberg.
– Pappa är Strindbergsforskare. När jag visade honom teckningen blev han generad och jag oroad, skrattar han.
Trots oron står han för närvarande på Teater Galeasens scen och spelar Strindberg fem gånger i veckan. Det rör sig om kammarspelet Pelikanen, som i Emil Graffmans regi har blivit till en expressionistisk spökhistoria. ”En blandning av grand guignol, stumfilmsfars och familjen Addams” skrev Leif Zern i Dagens Nyheter.
Hannes Meidal, tredjeårselev på Teaterhögskolan, gör sin praktik som mågen Axel.
– Pelikanen är en omöjlig pjäs. Man blir fruktansvärt fascinerad och frustrerad när man arbetar med den. Mågen är en ganska hastigt skissad figur, som dessutom försvinner efter halva pjäsen. Kanske är han en sån figur som bara existerar på scenen. Han kommer in och så löser han upp sig själv.
Vi sitter på Gunnarssons konditori i Stockholm, ett stenkast från Teaterhögskolan. Efter tre år på skolan känner sig Hannes Meidal inte tillräckligt rustad för att arbeta expressionistiskt. I den ryske teatermannen Stanislavskijs anda är en naturlig och psykologiskt trovärdig spelstil, där ett gediget karaktärsarbete är grunden, det huvudsakliga förhållningssättet till skådespelararbete i Sverige.
– Jag kände mig väldigt naken när jag ganska sent i arbetet förstod att det i den här föreställningen inte fick plats för några processer, att mågens barndom inte var intressant för berättelsen. Strindbergs alla underbara, irrationella karaktärer går inte att förstå intellektuellt. Pelikanen är ett mardrömsspel där ingen av karaktärerna håller för trovärdiga psykologiska porträtt.
Från teori till praktik
Hannes Meidal är kanske mer bevandrad i arbetet med rollgestaltning än de flesta, i alla fall på det teoretiska planet. Som redaktör för boken Dionysos och Apollon – tankar om teater, som kom förra året, förde han under tre år i stort sett dagliga samtal med djupläsningens företrädare nummer ett i Sverige – Keve Hjelm.
De båda träffades på Dramaten, när tjugoårige Hannes arbetade som regiassistent till Thorsten Flinck och Keve repeterade rollen som Sir John innan han insjuknade och var tvungen att avbryta.
– Keve var en väldigt generös och prestigelös människa. Vi blev vänner och började prata om hans teaterartiklar. När han föreslog att vi skulle göra en bok tillsammans trodde jag först att han skojade, men han låg på. Jag förstod sen att han ända sedan sextiotalet hade velat skriva den här boken.
Resultatet blev en gedigen utgåva där Keve Hjelms tankar om teater varvas med ett rikt fotomaterial samt röster från kollegor och teaterkritiker. ”Läsvärd och ovanlig” skrev Nummers recensent och Hannes Meidal är en av bokförlagets ”absoluta favoriter” får jag veta då jag kontaktar det för att beställa ett exemplar.
– Keve är en av de få som på riktigt har försökt att förklara sitt praktiska skådespeleri teoretiskt, säger Hannes Meidal. Jag tycker att det är fantastiskt med en så stor skådespelare som vill föra någonting vidare, inte bara tala om den tysta kunskapen och hemligheterna.
Hur gör då Hannes Meidal själv? Använder han sig av Keve Hjelms metod, att läsa en pjäs uppåt hundra gånger, för att på så sätt hitta de psykologiska nycklarna till sin karaktär.
– Jag försöker, skrattar han. Samtidigt upplever jag den här intuitiva läsningen, att koppla bort intellektet, som en slags utopi. Jag har teatervetenskapen i grunden och måste ibland anstränga mig för att inte fastna i det analytiska
En belevad ung man
Bildad, intellektuell, analytisk – jo, det är ord som ligger nära till hands i sällskap med den unge mannen vid andra sidan kaffebordet. I vårt samtal rör han sig behändigt mellan tankar kring antisemitismen i Köpmannen från Venedig (vilket han skrev C-uppsats om) och funderingar kring löpsedlarnas inflytande över teaterklimatet och vice versa.
– Vi delar gärna in människor i tänkande och kännande, men Keve satte inget motpolstänkande i det där. Han var väldigt road av det analytiska också och talade gärna om min teatervetenskapliga ingång. Det ena uteslöt inte det andra.
Det var efter musikgymnasiet i Stockholm som Hannes Meidal började läsa teater- film och idéhistoria. Och med ett gammalt husspöke vid namn Strindberg i bagaget från barndomen blev det så småningom extraknäck på Strindbergsfestivalen.
– Jag jobbade med praktiska saker, men så frågade de om jag kunde göra något om klassiker för gymnasieungdomar på Intima teatern. Det var häftigt att få fria händer. Jag satte ihop föreställningen Fucking Strindberg, som sen spelade i flera år på Boulevardteatern och på skolor runt om i landet.
Efter det tycks det ena bananskalet efter det andra ha legat i Hannes väg. Han halkade in som regiassistent då Thorsten Flinck satte upp Fadren på Teater Plaza, fortsatte med samme Flinck i Påklädaren på Dramaten, började jobba med Keve Hjelms bokprojekt, assisterade Philip Zandén i arbetet med Ett dockhem på Stockholms stadsteater och kom år 2003 in på Teaterhögskolan.
Som individuellt projekt på skolan skrev han pjäsen Kafka och spelade tidigare i höstas själv titelrollen på Strindbergs Intima teater.
– Jag blev så fascinerad av den unge Kafka, innan han blev den Kafka alla har en bild av oavsett om de har läst honom eller inte. De flesta tänker nog på honom bara som intellekt, men när jag läste hans dagbok från det att han var i min ålder slogs jag av hur besatt han var av sin kropp. Han ägnade flera timmar varje dag åt nakengymnastik framför öppet fönster.
Klassiker light
Även om det är för tidigt att tala om nisch, är det slående att Hannes Meidal hittills ägnat sig huvudsakligen åt klassiska författare.
– Klassikerna är ju klassiker av en anledning – för att de för det mesta är fantastiska mästerverk. Varje tid hittar nya saker i dem, men personligen föredrar jag när man inte uppdaterar dem på ytplanet. Det är ganska störande när man gör jeans, mobiltelefoner och kontorslandskap av det hela.
Ett viss läsartsvakuum i förhållande till klassikerna tycker han att det finns i vår tid. Klassiker som sätts upp utan att någon vet varför.
– De stora demonregissörerna berättigade i sig en klassikeruppsättning. Olof Molander, Alf Sjöberg eller Ingmar Bergman tillförde något eget till de klassiska pjäserna som på så vis sattes in i en tradition. På 90-talet vändes allt upp och ned och fick ironiska förtecken. I dag sätts klassikerna ofta upp utan vare sig det ena eller andra och då blir det klassiker light.
Hur ser han då själv på framtiden – vad lockar mest – klassiker, nyskrivet, egna texter?
– Att skriva själv gav mersmak, men jag vet inte om jag är ämnad för det. Det finns modern dramatik som är spännande, men det som lockar mig mest just nu är egentligen det som ligger emellan klassikerna och det helt nyskrivna. Vad har hänt med all 40-, 50- och 60-talsdramatik. Det vore spännande att se hur den håller i dag.
Loading ...
