Vad är egentligen politisk teater? Det är den banala, och dessutom, åtminstone för den som vuxit upp med 70- talets militanta barfotateater, smått tautologiska fråga som kommer för mig efter att ha bevistat en av Comédie Françaises senaste uppsättningar i Paris. Om nu frågan är banal är den emellertid inte alldeles ovidkommande. Den första anledningen är nämligen att jag, dagens franska rika och frodiga kulturklimat till trots, inte riktigt kan påminna mig när jag sist såg en pjäs med rent politiska implikationer, medan jag däremot på stående fot skulle kunna citera ett ganska stort antal politiskt engagerade filmare eller koreografer, bland andra exempel. Den andra, mer paradoxala anledningen är att pjäsen i fråga, ”Amorphe d’Ottenburg” av Jean-Claude Grumberg, regisserad av Jean-Michel Ribes (spelas på Comédie Françaises ), utger sig för att vara just politisk i ordets renaste bemärkelse, och ändå aldrig förefaller mig komma i närheten av en verklig analytisk och handlingskraftig medvetenhet.
Pjäsens handling
Ändå innehåller uppsättningen alla ingredienser som man skulle kunna förvänta sig av sagda ambition: Amorphe d’Ottenburg är ett drama i närmast shakesperiansk anda där en burlesk medeltida transposition iscensätter en kuslig parodi på nazitysklands uppgång och fall. I riket Ottenburg utspelas en säregen mardröm : de gamla, sjuka och lemlästade, men också kvinnorna och barnen, mördas en efter en av en nattlig vålnad. I slottet sitter härskaren Hans von Ottenburg och oroar sig över rikets finanser och alla de ” onödiga munnar ” som tär på
tillgångarna, medan hans hysteriska fru träget broderar fodral till äldste sonen Amorphes oidipusianska knivar. Denne, tronarvinge och ögonsten, är autist med ytterst reducerade förståndsgåvor, och står under fullkomligt inflytande av en ondskefull, puckelryggig mentor. Då det uppdagas att det är Amorphe själv, och inte några illasinnade utlänningar, som är skyldig till alla morden förskräcks emellertid inte alls kungaparet : Hans von Ottenburg deklarerar att det är guds hand som lett sonen i värvet att göra sig av med samhällets överflödiga invånare, i syfte att återupprätta rikets ekonomi. Historien galopperar vidare i blod och samvetskompromission : när Amorphe har lyckats ödelägga hela kungadömet och dess omgivningar, stuckit ned sin far och sin syster efter
att ha gift sig med henne, och slutligen själv blivit mördad av den puckelryggige mentorn blir det hans hjältemodige bror som övertar kronan. Emellertid är den nye regenten bättre på att kriga än på att tala till folket, och den han slutligen anförtror de politiska affärerna till är ingen annan än samme ondskefulle mentor som legat bakom den blodiga tragedin….
Tam antifascismen
Sensmoralen, understruken av ett tungt sceniskt dispositiv i expressionistiskt järngrått och oxblodsrött med ytterligt dyrbara och barocka kostymer och allestädes närvarande örnstatyer, är glasklar för att inte säga övertydlig: när vansinnet en gång har kommit till makten finns det ingen annan kraft som kan hejda det. Inför en monstruös verklighet förvrids alla argument, vittrar helt enkelt bort inför det fåfänga hoppet om den egna
överlevnaden. Ansvar, analys, förstånd och medvetenhet lyckas inte motstå det rena våldets framfart : det enda som klarar sig ur förstörelsen är finanserna, som under händelseförloppet har blivit lysande restaurerade.
Inför detta tunga men ganska välkonstruerade drama där Comédie Françaises skådespelare är lika högpresterande som alltid, väl handledda genom en välskriven och stundtals ganska uppfinningsrik text av en säker och skicklig regissör, kan det förefalla ogint att hävda en känsla av en politisk flopp, för att inte säga teatraliskt icketillblivande. Ur kulturpolitisk synvinkel kan ett sådant ställningstagande dessutom verka rent otacksamt, eftersom det är ytterst sällsynt att institutionen Comédie Française, som ju är franska statens paradscen, engagerar sig i en text skriven av en nutida författare, som dessutom utger sig för att vara ett verkligt manifest mot fascismen – en problematik som utöver det egna intresset ter sig ytterst aktuellt med tanke på den rådande politiska situationen i Österrike, och som onekligen öppnar mot frågor rörande de kulturella institutionernas engagemang.
Amorphe d’Ottenburg är en uppsättning som är både respektabel och ambitiös – och ändå räcker det inte för att den ska äga någon politiskt giltighet – ett konstaterande som därmed riskerar att hela det lovvärda projektet går i sank.
Hur ska den politiska teatern se ut?
Det som den politiskt medvetna teatern ytterst bygger på är inte en övertydlig iscensättning av dumhetens
och ondskans makabra makt eller ens den i sig vederhäftiga tanken att det enda återstående värdet i en cynisk värld bygger på allehanda nationella dollar-kurser. Teaterns politiska styrka ligger tvärtom i det osagda, skissartade, omtumlande – kort sagt, det som ifrågasätter, projicerar och skapar nya tankar hos dem som bevistar föreställningen, och inte i en bekväm och uppenbar konsensus som gör såväl författare, regissör, skådespelare och publik till en enad samhällsgrupp där alla kommer överens om vad som är gott och ont. Att så den franska teaterns mest officiella scen vill engagera sig i en aktuell samhällsdebatt är visserligen av högsta intresse – men
för att initiativet ska bli bärande vill det mera till: om det är politisk teater som det ska handla om måste den vara mera tvetydig, mera utforskande, mera intresserad av orsak än konsekvens. Amorphe d’Ottenburg, som under många år kommer att finnas med i repertoaren och som kommer att studeras av alla blivande franska skådespelare i de statliga skolorna, uppfyller helt enkelt inte de krav som ambitionen eftersträvar.
Loading ...
