I jämförelse med tidigare dansbiennaler bestod årets biennalprogram till största delen av branschrelaterade verksamheter som seminarier, masterclasses och workshops. Men tack vare MADE-festivalen på Norrlandsoperan fick biennalbesökarna också tillfälle att se inhemska och utländska gästspel.
Dansbiennalens invigning firades med en maffig föreställning i en ovanligt avspänd och intim atmosfär i Studion i Folkets Hus. Det lågtempobetonade invigningsprogrammet överensstämde helt med biennalens hedersgäst, koreografen, dansaren och pedagogen Kjell Nilsson – en person som uppskattar långsamheten och beskriver sig själv som långsam.
Nilsson är Cunninghamteknikens främste representant i Sverige och han har levt med dansen hela sitt liv som dansare, koreograf och pedagog. Bland mycket annat har han varit konstnärlig ledare för Östgötabaletten. Idag är han baserad i Umeå, där han har grundat Ume Danskompani och enligt egen uppgift upplever han här den lyckligaste tiden i sitt liv.
Invigningens höjdpunkt var Nilssons nyskapade solo Läggdags, ett lustfyllt verk reducerat på allt utom det nödvändigaste och utan ett spår av den naturalism som idag närmast totalt infiltrerat den samtida dansscenen. Att uppleva den självklara närvaro och teknik som endast kan uppnås genom en lång konstnärlig verksamhet är ett privilegium. Jag är tacksam för att Nilsson, som idag passerat sextioårsstrecket, haft modet att tillåta sig själv att mogna som scenkonstnär.
En annan person som också vågar låta sig själv mogna som artist är den levande legenden och genresprängaren Meredith Monk. I en sublim föreställning gav hon generöst publiken del av verk ur sin fyrtio år långa skapande verksamhet, däribland ett kort dansat solo som på ett fascinerande sätt var en exakt återklang av den kreativa fantasi som präglar hennes sång- och musikskapande.
Samma kväll fick publiken möta den unga dansaren/koreografen Gemma Higginbotham som tillsammans med Philippe Blanchard skapat ett verk som både undflydde och uppfyllde mina förväntningar. Bits of Bob’s life vilar på Higginbothams säregna styrka som artist, en närvaro som borrar sig in i medvetandet. Verket för fyra dansare, bland andra veteranen Stephen Rappaport, kan ses som en kommentar till dagens homestylingmani, som här blir ett uttryck för en inre hemlöshet som gör att man inte ens passar in i sitt eget hem.
Ett annat team som också spränger gränser är koreografen Jens Östberg och dansaren Ludde Hagberg. Deras Freak Show, som jag tidigare recenserat i Nummer, är en frontalattack på publikens förhållande till utanförskap som skulle kunna sammanfattas med orden: det skulle kunna vara du eller jag! Det kan bli du eller jag!
Biennalens seminarier var ovanligt intressanta, inte minst seminariet om Dansnät Sverige, ett nätverk för att sprida dansen jämnare över Sverige. Åhörarna hade många vassa synpunkter som borde kunna bidra till nätverkets utveckling.Det var också intressant att höra Dansens Hus chef Virve Sutinens tankar om hennes scens roll i det svenska och internationella danslivet.
Seminariet Den gränslösa dansaren knäckte den nyliberala myten om EU:s gränslösa arbetsmarknad. Dansaren Johan Thelander hade genom egna erfarenheter som arbetstagare upplevt hur extremt komplicerat och tidsödande det är att arbeta inom EU.
Som extranummer presenterade sig WISP, ett nytt kvinnligt nätverk för scenkonstnärer, under invigningsfesten med ”sumo für alle” där alla som ville fick prova på att vara sumobrottare.
LÄNKAR
Nummers recension av Freak Show.
Dansbiennalen 2008
MADE-festivalen
WISP
Loading ...
