Operan börjar med en föreläsning. En färglös osäker kvinna, Kath (spelad av Katarina Nilsson), håller ett märkligt anförande om den heliga Kristoffer. Som betalning för föreläsningen får hon husrum för natten hos en gammal man i publiken.
Ute i hans stuga blir de insnöade och han börjar berätta en hisklig historia. Sakteligen kryper det fram att en liten bit bort bor hans bror, och dessa egensinniga bröders enda föda i livet är hatet åt varandra. Av egen nyfikenhet är snart även Kath indragen i deras grymma historia.
Svaga och färglösa typer
Att skriva opera om två svaga, utdöende typer och en färglös, okysst kvinna är både ovanligt och spännande.
– Det finns en dramatik som bygger på något slags frånvaro. Trots det färglösa i dessa karaktärer byggs en otrolig dramatik upp, säger regissör Karl Dunér.
– Det intressanta som tonsättare, förklarar Carl Unander-Scharin, är att tonsätta så vaga och färglösa karaktärer, att tonsätta tråkighet. I operan försöker man ofta söka extroverta uttryck, men jag ville sätta mig in i en färglös karaktär. Och sedan utveckla den under färden.
Helt fria händer
Idén till att göra opera av Torgny Lindgrens roman Hummelhonung kom under en tågresa, då Carl Unander-Scharin satt djupt försjunken i boken.
– Jag blev förtjust i boken och började fantisera på ett musikaliskt plan, säger Carl Unander-Scharin.
När Carl skrev till Torgny Lindgren om sitt förslag hade Torgny bara någon vecka tidigare hört Carls opera Tokfursten på radion, och kände således till vem han var. Han var även bekant med librettisten Magnus Carlbring, fast som poet. Han gav dem helt fria händer. Boken är exempelvis skriven på dialekt, vilket är nertonat i operan.
– Vi har med vissa ord, vissa tonfall, men den framförs inte på dialekt.
”Spännande att jobba med detta slem!”
Det är en hemsk opera, men även komisk i all dess förfärlighet. Bitvis kan den till och med uppfattas som frånstötande.
– Det beror på hur härdad man är, förklarar Karl Dunér. Kroppens förruttnelse, kroppsvätskor och liknande har vi grundläggande genans inför. Boken har tagit detta slem, dessa äckligheter och erkänt dem som en del av oss själva. Det är otroligt spännande att få jobba med detta slem!
Fast till skillnad från viss teater som nästan vältrar sig i äckligheter har ambitionen här varit att göra det på ett respektfullt, nästan sakralt sätt.
Att tonsätta frånvaro
Bröderna Olof och Hadar, som spelas av Lennart Stregård och John Erik Eleby, saknar kärlek. Det enda de har är hat. Tonsättaren har tagit avstamp i frågan vad som har drivit dem till detta liv av frånvaro. Men vad är frånvaro och hur tonsätter man det utan att det blir tomt?
– Det är en balansgång mellan långsamt och mycket långsamt, respektive snabbt och mycket snabbt. Första akten är mer avvaktande medan andra ger svar och musiken blir tätare, säger Carl Unander-Scharin.
En viktig, men mycket svår aria finns i början av första akten när Kath sjunger ”Att leva försöksvis” om sin helgonfigur, som förstås egentligen handlar om henne själv. Bröderna är musikaliskt skildrade genom att de har varsitt instrument, ett munspel och en cittra.
Operan har även ett kul och lite udda inslag: Under en återblick i brödernas liv börjar orkestern att spela boggie-woogie för att visa 50-talets tidsanda.
Loading ...
