På Hornsgatan öser regnet ner. Inne i Folkoperans korridorer dundrar rösterna från de repeterande operasångarna. Där, i en av korridorerna, möter vi Michael Weinius, en av de två huvudrollsinnehavarna till tonsättaren Sven-David Sandströms nyskrivna Jeppe – den grymma komedin. Det är måndag och hans lediga dag, men han pratar gärna om uppsättningen.
– Det är inte så ofta det presenteras ny opera i Sverige. Alla borde komma, vill han glatt övertyga.
Modern tolkning av Holberg
Dramaturgiskt följer den Ludvig Holbergs 1700-talsklassiker Jeppe på berget, men utspelas i nutid.
– Att den är fritt tolkad är fel att säga, den följer dramaturgin men med nya infallsvinklar. Vissa roller är utbytta och andra borttagna. Den är lite moderniserad, förklarar Michael Weinius.
Historien är rolig, men samtidigt hemsk: Det började med att Jeppe skickade in ett manus till en diktsamling, och fick av förläggaren Harry Skenberg (spelas av Johan Rydh och Stefan Axelsson) till svar: ”Det vore bäst om du inte visade detta för någon”. Nedslagen tog Jeppe till flaskan och odlade ett stort mindervärdeskomplex. Nu, tio år senare, möts deras vägar igen. Harry Skenberg är landets stora mediamogul och bestämmer sig för att göra ett sociologiskt experiment på Jeppe – att förvandla honom från misslyckad poet till nationalskald! Jeppe dras in i en drömvärld, fylld av framgång och allt han någonsin drömt om. Men samtidigt är allt otroligt förvirrat, han undrar: Har jag dött, eller är det sanning?
– Det är en väldigt svart komedi. Det finns mycket att skratta åt, men undertill är det mycket obehagligt. Jeppe blir verkligen mentalt våldtagen.
Samtidigt säger Michael Weinius att det är härligt att få spela en sådan bred roll. Att få spela ut hela känsloregistret – från glädjerus till alkoholdelirium.
Två Jeppar
Michael Weinius, som tidigare bland annat gjort rollen som Germont i Folkoperans La Traviata, skall dela på huvudrollen som Jeppe med Olle Persson, bekant från rollen som Axel von Fersen i Folkoperans Marie Antoinette. Anledningen till den delade huvudrollen, och att även vissa andra större roller delas, är helt enkelt att det är tungt att sjunga opera fyra kvällar i veckan. Det sliter på sångarnas röster och Folkoperan vill på alla sätt undvika att tvingas ställa in föreställningar, vilket får svåra, ekonomiska konsekvenser.
– I det ögonblick en föreställning ställs in tappas förtroende från publiken, säger Michael Weinius.
Michael och Olle känner varandra sedan tidigare och Michael ser fram mot att dela på rollen. Fast helt nöjd är han inte.
– Det tråkiga med att dela rollen med Olle, är att jag inte får spela tillsammans med honom på scenen.
Det är alltid intressant att se två olika personer göra samma roll, och Michael Weinius tror att det blir en tydlig skillnad.
– Olle har sin uppfattning om Jeppe och sin röst, och samma gäller för mig. Kroppsligt skiljer vi också från varandra. Har man möjlighet skall man se den två gånger. Det ger nya dimensioner om verket.
Däremot vill inte Michael säga vilken variant som är bättre än den andra.
– De är varken sämre eller bättre, bara annorlunda.
Opera med musikalkaraktär
Föreställningen beskrivs av Folkoperan som ”en opera med musikalkaraktär”, men steget är egentligen ganska långt till en renodlad musikal.
– Det är mer opera än musikal, förklarar Michael Weinius, eftersom den framförs av skolade operasångare och en symfoniorkester. Det är alltså inga syntar eller rockinstrument.
Men Sven-David Sandström har gjort lättlyssnad, romantisk musik, inte alls svulstig, utan lättillgänglig. Inga ”showstoppers” – det vill säga långdragna arior med efterföljande applåder som bryter av spelandet.
Regin görs av Folkoperans chef Claes Fellbom, som även skrivit librettot. Niklas Willén är musikalisk ledare och dirigerar båda premiärföreställningarna.
Loading ...
