Lättsam sommarförkylning

Ur publikhavet på Hedmanska gården gör Anton Tjechov entré i Magnus Schmitz pillemariska gestalt. Efter honom släntrar resten av skådespelarna, alla djupt försjunkna i varsin bok av författaren själv.

Det är ur författarens lidanden under pennan som de olika novellerna tar sin gestalt på scenen. Nysningen anspelar på den första scenen där en ung man (Mattias Linderoth) råkar nysa sin chef (Kenneth Milldoff) i nacken under en teaterföreställning. Han kan inte nog be om ursäkt för sitt gruvliga misstag och det hela formar sig till ofantliga proportioner i den unge mannens huvud.

Att skådespelarna har roligt på scenen råder det ingen tvekan om. Det är full fräs från början till slut. Här talar vi inte om något finlir och känsligt utmejslade karaktärer. Spelstilen är farsartad på gränsen till buskis, och karaktärerna underbart överdrivna. Scenen mellan den av tandvärk drabbade prästen (Schmitz) och den unge ambitiöse tandläkarstudenten (Linderoth) är obetalbar. Siw Erixon gör en lysande maktmissbrukande fru som med allt större förtjusning trycker ner sin redan underkuvande guvernant (Cecilia Lindqvist) i skorna. 

Föreställningen belyser våra mänskliga tillkortakommanden, hur vi bemöter varandra i fråga om klass och status – och hur långt vi är beredda att gå för att bli sedda. Att Tjechov stod på den lilla människans sida råder det ingen tvekan om. Och lika kärleksfull som han är mot de svaga, lika elak är han mot de makthungriga, något som ibland riskerar att hamna i skymundan bakom komiken. 

Mot slutet av föreställningen saknar den torra teaterkritikern ändå en nyansering mellan scenerna, vilka nu spelas på i samma tempo. Det blir helt enkelt jämntjockt och figurerna på scenen inget annat än just lustiga figurer. Även om deras levnadsöden är allt ifrån lustiga. Som mannen som tar betalt av sin publik för att göra den perfekta drunkningen. Lite finlir hade nog inte varit så dumt.

Men som Anton Tjechov också urskuldar sig under föreställningens gång: Det talas om lättköpta poänger och platta karaktärer. Och det är precis vad man får också. Fast på ett roligt sätt.