Ett berg av soppåsar och en tom guldfiskskål full med fimpar. Scenrummet är stökigt, stort och öppet, utan väggar – för här rör sig fyra kvinnor som inte passar in innanför normgränserna. De kallar sig hellre råttor än blir ”normfixade jävlar” som andra välanpassade samhällsmedborgare. De har en gemenskap i utanförskapet, en egen värld med egna koder.
Vår tids historier, med vår tids språk. Det är vad dramatikprojektet Ny text! – manustävling och plattform för unga aspirerande dramatiker – vill främja på svenska scener. Alice Hymna vann projektets manusutvecklingsstipendium förra året och hennes pjäs Rise to the sugarsticky sky har nu haft urpremiär på Dramalabbet. Och visst är det en historia med ett nu och ett ungt språk.
Ironier, dubbeltydigheter, skämt, råheter, retsamheter, ifrågasättande av språknormen, nya ord, metaforer, popkulturreferenser, lite franska och massor av engelska. Dialogen kan verka lika trasig och våldsam som de fyra kvinnorna, men hänger liksom ihop på ren vilja och energi. Precis som de.
Vore det här en film skulle den lätt klara den omtalade A-märkningen.* Rufsiga, slängiga Mika (Andrea Björkholm) och mullrande, smackande Anna (Emma Broomé) kallas för ”Thelma och Louise”, visserligen skämtsamt men ingen bör känna sig alltför säker i parets närvaro. I deras trashiga hushåll snubblar Thea (Malin Persson) ut och in, en 20-åring med håliga strumpbyxor, fett hår och ständigt en chipspåse i famnen.
Alla är de olika varianter av ”psykfall” men pjäsens smärtpunkt är Theas förlust av den stora kärleken (Alexandra Lindholm) som tar livet av sig. Och som fortsätter att finnas kvar, synas, tala och påverka, tills den psykotiska Thea också drivs till ett självmordsförsök.
Uppsättningen är bitvis obalanserad, en sorts sentimentalitet hotar ibland att tynga ner trots all rå energi. De skissartade scenerna i psykvården är inte de starkaste men de påbörjar en del av kritiken mot innanför- och utanfördefinierandet av människor, och det skamfyllda förhållandet till psykisk ohälsa. Den kritiken kommer annars bäst fram i bara skildringen av rollfigurerna och deras förhållningssätt till varandra, vilket är pjäsens styrka.
För det finns ett passionerat patos i omfamnandet av de tilltufsade men starka överlevarråttorna som påminner om Sanna Sundqvists smutsiga figur i Jag borde få något slags pris på Dramaten, eller vill blinka till Suzanne Ostens besvärliga människor-tematik. Särskilt Emma Broomé och Malin Persson förmedlar den tonen, var och en på sitt sätt.
* För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Detta enligt det så kallade Bechdeltestet, som det går att läsa mer om här.
Loading ...
