Töllsjös Ordenshus är en perfekt inramning åt detta bygdespel. Insläppta i salongen hamnar vi bland kottar och gran utspridda kring själva skådeplatsen, en dansbana med kulörta lyktor i någon Folkets Park, någon gång på 1960-talet.
På bred västgötadialekt tar skådespelarna med oss tillbaka till den brytningstid i Sveriges historia då slaget mellan gammalt och nytt skulle avgöras. Textförfattarens och de medverkandes kärlek till den västgötska myllan går inte att ta fel på.
Underbara och genuina rollgestaltningar av skådespelarna Jan Coster, Rebecca Hayman och Viktoria Folkesson (den sistnämnda med rötter i Bollebygd) ger den rätta färgen åt tiden. Scenkostymen känns äkta vara, plockad från någon second hand-butik.
Rollfigurerna våndas i det svåra valet mellan att förvalta fädernesarvet eller söka sig till nya möjligheter i stan, vilket mer än en gång kräver en djupare titt i flaskan för det manliga släktet. Men den eviga upprepningen bromsar flödet betänkligt och speltempot känns bitvis segt.
Medan jag njuter av språket och uppträdandet i igenkännandets glädje, kan jag inte låta bli att fundera över var spelets fokus egentligen ligger. Är detta tänkt som ett folklustspel, för det är gott om humoristiska inslag, eller bara en nostalgisk tripp till svunna tider? Jag saknar aktualitet.
Att författare och regissör vill nå en bred publik är klart, men om sådana här historiska skildringar ska kännas meningsfulla på teatern måste de också vara en spegel åt den samtida publiken.
Loading ...
