Florence Foster Jenkins kunde absolut inte sjunga, men hon var stenrik och övertygad om att hon hade absolut gehör, så man kan säga att hon var livslögnen personifierad i dess mest förädlade form. Hon sjöng alltså ändå. Offentligt på kuppen och vartefter ryktet spred sig sålde hon slut sina konserter som vilken annan succéfreakshow som helst.
Det är med skicklig precision som Babben Larsson, iförd en ny och mer glamourös kostym för varje nummer – vi snackar plymer och paljetter signerade Larsa ”Babsan” Wilhelmsson här, lyckas undvika alla de rätta tonerna i flera kända arior i rollen som Jenkins. Precis som när Kapten Haddock genomlider Bianca Castafiores tonhöjningar i Tintin börjar man oroa sig för kristallkronan i salongen när Larsson på ett serietidningsliknande manér fjompar runt och osjunger Juvelarian ur Faust. Iförd enorma änglavingar frammanar hon en särdeles ohelig version av Ave Maria och med Florence Foster Jenkins Don Quijotska världsbild ter sig Nattens drottnings aria ur Trollflöjten som en självklar dramaturgisk utveckling, i all sin osannolikhet.
Pjäsen, vars originaltitel är Souvenir, har fått den svenska undertiteln ”en fantasi om Florence Foster Jenkins liv”. Vad vi får se är dock, trots enormt underhållningsvärde i framförandet, en oerhört torr fantasi. Utan utvikningar eller spekulationer kring hur eller varför Jenkins blev som hon blev. Någon riktig människa framstår alltså inte Jenkins som här, snarare som ett fenomen. Det enda vi får veta om henne är att hon sjöng förjävligt – vilket vi redan visste eftersom pjäsen lanseras utifrån detta faktum – samt att hennes ständige pianist Cosme McMoon inte under deras 30-åriga samarbete lyckades klämma ur sig denna information.
Berättelsen är McMoons, fenomenalt återgiven av Loa Falkman, utåtriktat i förtroende med publiken. Som förklaring till varför han aldrig avslöjade för Jenkins varför publiken måste störta ut med näsdukar i munnarna under konserterna anger McMoon, med Falkmans queera minspel av höjda ögonbryn, snörpande eftertryck och prudentlig framtoning med stålkammad frisyr, att han ville skydda henne samt att ”han behövde betala hyran”.
Och, ja, det behöver väl Babben Larsson och Loa Falkman säkert också göra. De lyckas hur som helst finna berömvärt mycket spelglädje i ett omtuggande och dramatiklöst manus. Dramatikern Stephen Temperley tycks ha låtit sig inspireras alltför mycket av Jenkins obefintliga självkritik när han skrev detta. Men visst är de sevärda, dessa två fullblodsentertainers som framför det!
Loading ...
