Kärleksbrev till frigrupperna

Ursäkta en lätt romantisk kletighet men frigruppernas scenkonst är verkligen min konstnärliga lunga, den jag får mest kickar av, mina alldeles egna källarfynd.

Här har jag hittat en rasande Micke Persbrandt på Teater Galeasen i mitten av 80-talet som jag senare kom att ramla på som statist på Dramaten, en dramatikerdebuterande Katarina Frostenson med monodramen Sebastopol på Forum 1990 – alltså två år innan hon intog stol nummer 18 i Svenska Akademien, ett mycket ungt, blivande par med efternamnet Rapace i Orionteaterns glödande, ångande, erotiska Kameliadamen från början av 2000-talet, en ganska okänd kille vid namn Özz (Nujen) i den egna monologen Ey hallå! på Nya Pistolteatern 2001 och Elfriede Jelineks underbart  galna dramatik med först Bambiland på Tribunalen och sedan Prinsessdramer på Galeasen, båda med premiär 2004 och innan hon fick Nobelpriset i litteratur.

För att inte glömma de senare årens postdramatiska kickar som moment:teater i Gubbängen har sparkat ner min hjärna med, samt därefter den oförglömliga stunden nere hos BUS, Barnens underjordiska scen,  tillsammans med balettfröken i Drömt, nedbäddad i salongen med en kopp ljummen mjölk och ett duntäcke upp till hakan. Därutöver alla fantastiska minnen från frigrupper i andra städer som numera saliga Bhopa i Göteborg, högst levande Profilteatern i Umeå och Tetr Weimar i Malmö som fick Teatersverige att få upp ögonen för Christina Ouzounidis spännande författarskap, nu framgångsrikt aktuellt på Stockholms stadsteater med Vit, rik, fri och flerfaldigt prisbelönad.
   För det är förstås från frigrupperna det fasta teaterlivet hämtar sina källarfynd. På så sätt är det fria grupperna och institutionerna en förutsättning för varandra i ett kulturellt ekosystem där varje ”skalbagge” gör nytta.

Just nu pågår det en debatt som i grova drag ställer minskat verksamhetsstöd till de redan etablerade frigrupperna mot ökade bidrag till det som i sammanhanget nämns som projektbaserad scenkonst, det vill säga tillfälliga projekt som kanske inte är kopplade till en speciell grupp utan är initierade av ett löst nätverk scenkonstnärer. En debatt som har sitt upphov i den lokala kulturpolitik i Stockholms stad som Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) står bakom och som bland annat har resulterat i förslag på halverade bidrag till Fria teatern och just tidigare nämnda BUS, Barnens underjordiska scen. Förslag som idag, den 18 januari, också klubbades igenom av kulturnämnden när den nya agendan för det fria kulturlivet i stort gick igenom i Stockholms stadshus, vilket du kan läsa mer om i morgondagens Nummer. 

Men att ställa de två arbetsformerna mot varandra är inte så konstruktivt. Sanningen är ju att båda behövs. Såväl fria grupper med en långsiktig repertoar och visioner som kan arbeta kvalitativt, men med den skillnaden i förhållande till statligt finansierade teatrar att de inte har ett lika tvingande konstnärligt uppdrag som exempelvis Dramaten och Stockholms stadsteater vilket gör dem just relativt fria i tanken. Medan de projektbaserade uppsättningarna givetvis behövs för återväxten och kanske också kan fungera som en inkörsport till en mer etablerad konstnärlig verksamhet. Frågan är om pengarna kan räcka till både och istället för på bekostnad av varandra, vilket förstås vore optimalt.

På Nummer kommer vi under våren att fortsätta vår bevakning av frigruppernas förändrade villkor i ett nytt kulturpolitisk klimat med nedslag i bland annat Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå. Själv ser jag fram emot Teater Giljotins maratonföreställning på 48 timmar inklusive övernattning nästa vecka. Bli en dåre! heter den, ett galenprojekt som förmodligen inte skulle vara möjligt att genomföra på en institution, men som idémässigt kan tänkas ritar om vår inre teaterkarta – se Nummer tidigare artikel.

För när det gäller premiärbevakningen kommer vi förhoppningsvis ännu mer än tidigare att i första hand recensera frigruppernas produktioner. Dessutom fortsätter vi att lotta ut våra nya fina rosa teaterkramarknappar till våra läsare, en knapp som är ett måste för dig som älskar teatern. Den fria såväl som den institutionella.

Tidigare om frigruppslivet på Nummer hösten 2010/våren 2011
”Tillfällig teater kanske den enda möjligheten”
<A href='<A href="https://www.nummer.se/templates/ProfoundArticle____9876.aspx"' target=_blank orgurl='Fria teatern och BUS får kraftigt minskade bidrag
Fria teatergrupper lågprioriteras 2011
Köldknäppsrisk i frigruppsvärlden 
Danslivet 2011: Färre får mer   
Färre fasta jobb  för scenkonsten