In i naturen rullar kulturen. Skogen ligger tyst och vacker med rådjur och bladverk, och så brummar ett gäng kreativa stadsbor inom mode, konst, arkitektur fram bakom tonade bilrutor med bakluckan full med viner, grillkol och korvar ”från hallen”. Från första stund finns den ödesdigra undergångs- eller skräckfilmsaningen om att något kommer att gå väldigt fel.
Den tyska dramatikern Anja Hilling utsätter sina rollfigurer för ett hipsterhat från start: de är skapande, yogande, gynnade, oh så medvetna men ack så naiva. Katastrofen måste komma. Och vi anar hur den ska komma att se ut när fraserna ”det första köttet hittade vägen till grillen” och ”barnet sover” följer alltför nära på varandra.
Naturutflykten med grillning slutar med skogsbrand och död. Barnet först, men en hel skog, åtta människoliv, ett åttiotal djur ligger slutligen på de överlevande grillarnas samvete. Själva har de då alla förändrats både fysiskt och psykiskt.
Svarta djuret sorg består av ett före, under och efter katastrofen. Elvis Presley-låten ”Always on my mind” finns med som ett tema genom föreställningen – uppskattade de inte nog vad de hade innan? Testutsätter Hilling en privilegierad värld för fasor som är grym verklighet i andra?
Det finns hela tiden ett retfullt höjt ögonbryn i texten, det outhärdligt fruktansvärda följs åt av lätt ironi. Hilling frossar i berättelselager och sitt eget språk, låter rollernas repliker flyta ut till långa litterära passager eller flyta in i berättarröst och scenanvisningar. Hon testar vår smaklighetsgräns – kan man skriva om en sönderbränd kropp som om den vore en köttbit? Är det så döden känns?
Regissören Tobias Theorell matchar det liksom påstridiga i pjäsens tilltal med ett spel som också är väldigt pockande och drivet, ibland rentav stressat, där det polyfona är viktigare än individuella rolltolkningar. Och med en visuellt uppslukande scenbild av Magdalena Åberg – där en fond av kraftfulla, färgmättade videoprojektioner av grönska eller eld reflekteras i det spegeltäckta scengolvet.
Om jag bitvis känner mig alltför aggressivt manipulerad finner jag behövlig lisa i de stilla stunderna, till exempel är Sofia Pekkari enastående subtil i sin roll och sjunger en andlöst vackert tolkning av Kate Bushs ”Wuthering Heights”. Och i slutet: där konstnären i gruppen har gjort en installation av skogsbranden – kanske är det den installationen som scenbilden föreställer, och där vi har befunnit oss i hela tiden? Som en metaförhoppning om konstens förmåga att ge insikter och förändring.
Loading ...
