Odysséen hade premiär i måndags i Örebro, nära torget dit en av de två svenska marcherna gick i helgens internationella manifestation för teckenspråket. Med projektet visar regissören Josette Bushell Mingo musklerna i ambitionen om att göra Tyst Teater till ett centrum för dövkultur öppet mot andra konster och samarbeten med hörande kultur.
Och visst får vi en storstilad show. Tillsammans med gudarna ser vi ner på Odysseus (Robert Farmer) värld. Tidsfärgen är från historien och sagan men mest från nutiden: Penelopes (Ipek D. Mehlum) sammetsblå barnvagn i inledningsscenen, friarna som har blivit arroganta Stureplansbrats och Odysseus män som är sweatshoparbetare i en asiatisk dalahästfabrik. Och precis som gudarna ser vi på för nöjes skull – men med allt större förfäran.
Cirkus Cirkör vet att fylla en scen med dramatiskt vackra lösningar: dans under böljande sidentygshav och graciöst firande i skeppsmaster. Men några av dem blir lite för tröttsamt typiska. Som den obligatoriska repduettakten som kärleksscen, lika obligatorisk som nycirkusdreadsen.
Som icke-döv och icke-tecknande är man i hälsosam minoritet: publikhavet sjuder före, under och efter föreställningen av viftande händer och tecknande fingrar. Och prata behöver man göra – det blir en tung pjäs. De allvarliga anslagen är också uppsättningens starkaste, de som ger en bild av vad krig gör med människor. Jag blir gripen av Melanto (Linnea Backgård) som, inte som medveten fresterska utan som kalvig rödhårig indiepopflicka, drabbas grymmast av belägringen. Av det korta ögonblick då fajakerna ställer upp sig som för ett Abu Ghraib-foto, och det oförlösta mötet mellan Penelope och hennes mentalt krigsskadade man.
Men något hakar upp sig i balansen mellan allvaret och det lättsamma och töntskojiga. Det är helt okej avväpnande publikfrieri när Poseidon gör stor affär av att naken kliva ner i sitt badkar och visa rumpan för salongen. Den unga publiken visslar och larmar. Men det är inte lika kul när sköna Helenas (Ipek D. Mehlum) alkoholiserade Marilyn Monroe-typ buskisstapplar alltför övertydligt i lackröda pumps. Och när det hemska i Telemakos reflexartade deltagande i faderns blodbad tappas bort, i den lek med amerikansk actionfilm som slutscenen förvandlas till, lämnas jag med känslan av oreflekterade skarvar i helheten.
Loading ...
