ÖFA: Dance inleds med ett referat av föreställningen. Eller om det är drömmen om hur den skulle bli. Snabbspolade smurfröster läser upp en sorts fantasifulla scenanvisningar om pyramider, lasersvärd, gräsklippare och ”discoblink from hell”. Och dans. För ÖFA-kollektivet har denna gång gjort en dansföreställning.
Det betyder att fokus ligger på koreografi men att det på igenkännligt ÖFA-manér klipps och klistras till en samlad scenbild av video och foton, egenkomponerad musik och rörelser i rummet.
Det här konstnärskollektivet av 22 kvinnor som har slagit ihop sina huvuden och yrkeskunskaper inom genrer som konst, foto, video, text, teater, dans, dyker upp lite här och var – institutioner, festivaler, klassrum … de gör även en grej på Stockholm Comedy Festival dagen efter denna premiär – men senast jag såg en hel föreställning var högstadiepjäsen Hemligheter. Där lyckades de överföra välresearchad ungdomlig eufori till scenkonst, både vuxet och tonårigt på en gång.
När jag återser dem på Stadsteaterns scen i Skärholmen, där de som första frigrupp har bjudits in för att ha residens, slår det mig att det där är en av ÖFA:s talanger: de är väldigt bra på sammansmältning. De gör det smalt intellektuella tillgängligt och svängigt.
Att jobba kollektivt är inget alldeles originellt, inte att jobba med genrecollage heller. Ej heller det processorienterade – även om gruppen här har gjort det väldigt fint, de har samarbetat med sju svenska koreografer, vars avtryck de sedan har omskapat till sitt eget i ett slags kollektivets sammetsuppror mot den enväldiga koreografmakten. (Man tycker sig fånga glimtar: det här känns väl Gunilla Heilborn, och var inte det där lite Dorte Olesen eller Malin Hellkvist-Sellén?)
Men det är inte originalitet som i första hand eftersträvas här. I stället utstrålar ÖFA: Dance en svällande känsla av ett ”tillsammans”, att medlemmarna försöker göra något som är på riktigt för dem.
Och för andra, för publiken är tydligt inbjuden med öppna armar och blickar i en ständig framåtrörelse på lätta fötter.
När öforna rinner över scenen i mjukt färgad och randig bomull, hoppsastegar med humor i demokratiska diagonaler, när de rörelseillustrerar översatta texter till kända poplåtar (Whams Careless whisper, Whitney Houstons I wanna dance with somebody) upplästa som vore det svensk samtidspoesi, när de släpper in en solist i vadderad bifftomatkostym … ja, då smälter småningom allt samman till ett snällt statement, mitt i valhysterins vasshet och tvärsäkerhet.
Loading ...
