Offentliga scener

Om det är meningen att vi ska flabba eller inte är svårt att säga, men troligtvis har Larsson tagit fasta på Ingmar Bergmans förord från 1972, som minst sagt är skrivet med glimten i ögat. Eller vad sägs om formuleringar som ”Femte scenen: Nu smäller det av bara fan”, skrivet om den förestående skilsmässan mellan huvudpersonerna Johan och Marianne.

Och visst måste man få skratta åt det elände som kallas äktenskap, vårt mest privata rum som samtidigt är så offentligt.
   Och alltmer genomlyst blir det. Från August Strindbergs trevande försök i Fröken Julie, där intimiteten bara antyds i ångorna från herrgårdskökets heta grytor, till nittiotalets reality-tv som Big brother där sexualiteten inte bara anas, utan bokstavligen levs ut i form av verkliga samlag mellan deltagarna.

Men för 1970-talets tv-tittare var Scener ur ett äktenskap med Erland Josephson och Liv Ullman som Johan och Marianne, revolutionerande, intill genans över att som ett slags Peeping Tom få en sådan intim inblick i ett privat äktenskap, avslöjande samtal om den tidens jämställdhetsdebatt och sexuella frihet som, enligt Erland Josephson i ett intervju med Stefan Larsson, fick en hel generation att gå ut och skilja sig.

I teaterversionen, som Dramaten så sent som 2007 fick tillstånd att iscensätta av Ingmar Bergman personligen, utgår Stefan Larsson från urpremiären i München 1981.
   I hans regi gestaltas föreställningens psykologiska realism med en twist. Med distanserat röstläge, som ju ska vara typiskt för vår oss sextiotalister, spelar Johan (Jonas Karlsson) och Marianne (Livia Millhagen) upp den ena avslöjande äktenskapsscenen efter den andra för oss, en distans som håller det intima på en armlängds avstånd och på gott och ont synliggör att texten ändå har runt 37 år på nacken.
   På en enkel scen, som liknar en gigantisk futonsäng (Rufus Didwiszus) , är Johan och Marianne såväl inneslutna i sig själva som uteslutna från övriga omvärlden. Inte ens de två döttrarna är synliga i deras universum, utan nämns bara i förbigående. Till och med berättarrösten görs av Johan själv och bara i första scenen finns en damtidningsjournalist med i bakgrunden (Kristina Törnqvist) som intervjuar de unga paret, fortfarande fyllda av livslögner. 

Den emotionella klaustrofobin på scenen är med andra ord total och som publik både våndas vi med – och skrattar åt – den galghumor som genomsyrar Johans och Mariannes fruktlösa försök att nå varandra till ”the bitter end”. Som för övrigt Bergman skriver så här om  i sitt förord till tv-seriens manus: ”… någon riktig happy end blev det inte. Trots att det hade varit roligt att komma fram till en sådan. Om inte annat för att reta alla konstnärligt finkänsliga mänskor, som i avsky för detta helt fattbara verk, kommer att få estetiska uppkastningar redan efter första scenens första scen”. Om Bergman bara önskade, så gör Stefan Larsson slag i saken. Beroende på vad var och en bedömer som ”happy”. Eller för att citera gamla U2 från nittiotalet: ”I can’t live with or without you”.