När de satte upp Ingvar – en musikalisk möbelsaga fick Erik Gedeon och Klas Abrahamsson kritik för att inte ta Ingvar Kamprads nazism på allvar, och förringa symbolvärdet av Ikeas svensknationalistiska kitsch. Man kan nästan undra om duon valt att kalla sin nya föreställning Min vän fascisten av ren provokationslusta. Och provocerad kan man bli, men mera på grund av föreställningens oklara slutsatser och oklara politiska ställningstagande, än av fascisten själv.
Upplägget är detsamma: en sångspel utan talpartier. Musiken går nästan enbart i latinjazz- och bluesrytmer, och blir därför monoton, inte minst eftersom pauser saknas. Men regin är perfekt och sånginsatserna överlag åtminstone hyfsade. Skildringen är en diagnos på den svenska medelklassen. Tre friska vältränade vita par, som har Bullerbybarnens förnamn, fröjdar sig åt semestern men har ångest, politiska motsättningar och missbruk under ytan.
Texterna är fulla av vänligt elak satir mot föraktet för svaghet, konsensussträvan och drömmen om lyckan. Man kan förmoda att igenkänningseffekten är stark i de villaboende klasserna. Länge tror man att detta ska peka på likheter med Weimarrepubliken, med en Pinnebergare i varje ljust-och-fräscht-hem, och svår politisk uppgivenhet under den ängsligt välmående ytan.
När så en avsigkommen nazist verkligen dyker upp blir det politiskt korrekta avståndstagandet förstås totalt. Tills medelklassparens egen fascistoida läggning och flirt med postmodern anarkism bryter fram. Det är då föreställningens lins grumlas. Fascisten omvänds och drömmer om demokratiska grundideal och absolut tolerans – ”alla får vara med”. Men på slutet stormar han ut i skogen, fylld av hat mot medelklassens aningslöshet och hycklande patenthumanism.
Kommer han tillbaka som en Anders Behring Breivik? Det antyds, med hotfull blackmetal-musik, och retoriska utbrott. Detta kan vara stor konst, att inte skriva något på publikens näsor, att lämna slutet åt en lätt förvirrad undran. Det kan också vara konstnärlig oförarglighet, att inte våga ta ställning för att inte stöta sig med institutionsteaterns stora publik. Medelklassigt, med andra ord.
Loading ...
