Två vita isdrottningar skrider förbi varandra över golvet. Det är Gertrud och hennes svärmor professorskan som möts på en fest en bit in i pjäsen. Men deras möte är närmast metaforiskt: att svärmoderns vita fluffigt draperade klänning är exakt likadan som den Gertrud redan har gjort entré i accentuerar speglingen mellan deras livsöden som finns inskriven i dialogens detaljer.
När de vita tygerna sveper över den välbonade parketten – med stelheten hos 100 år gamla könsroller – förstår vi ännu en gång varför Anna Björks Gertrud måste bryta upp. För att inte fastna i samma liv som Mia Bensons änka.
Det här är visserligen ett relationsdrama om att ställa sådana krav på den sanna kärleken att uppbrott blir nödvändigt om den inte längre uppfyller dem. De tre män som finns kring Gertrud – hennes man Gustav (Jonas Malmsjö), hennes äldre affär Gabriel (Magnus Ehrner) och hennes yngre dito, Erland (Otto Hargne Kin) representerar tre olika kärlekar som ingen av dem fungerar för henne.
Men det finns en annan, kanske mer samtidsintressant, förklaring, som handlar om den oförlösta feministen i Gertrud, hon som gör (dock utan att verbalisera det på samma sätt) Dora i Henrik Ibsens Ett dockhem sällskap i livet utanför det borgerliga hemmet. Den förklaringen finns med som ett spår i John Cairds uppsättning av Hjalmar Söderbergs Gertrud.
Det spåret glimtar till hos Björk i fler scener än den med de vita klänningarna, när hon låter något hårt skymta under det mjuka milda spelet. Just detta blir magnifikt i kontrast mot Malmsjö som spelar tvärtom, spetsigt, stramt och hårt med en hotande upplösning strax innanför. Scenerna mellan dem är de som är värda biljetten.
I övrigt blir det för mycket av det där klassiska borgerliga relationsdramat, med alla styrande ägande ”manliga genier”, det ena mer påfrestande än den andra med sitt lättsamma droppande av smårasistiska och kvinnoförnedrande kommentarer, och där scenerna med framför allt den unge älskaren nästan blir ofrivilligt komiska.
Då kan man njuta av en tjusig scenbild (Jan Lundberg), där gradängerna placerats på fyra sidor om spelplatsen så att publikens olika vyer förstärker rollfigurernas olika perspektiv. I inledningen är det som om förra sekelskiftet-möblerna som inte syns i det avskalade scenrummet – endast ett stiligt parkettgolv – i stället har lånat sina tyger till Ann-Margret Fyregårds kostym. Tjocka material i dovt varma färger, vackert men olycksbådade instängt. Mönstren på golv och kläder samspelar med Hans-Åke Sjöquists ljus som fängslar med sitt skuggnät. Närmare slutet och uppbrottet är färgerna ljusare och klarare.
Loading ...
